Det gudomliggörande ljuset

KRISTI FÖRKLARING

Det gudomliggörande ljuset

Vad är det för ljus som lyser från Kristi ansikte på förklaringsberget? – Enligt evangelisten Matteus lyste hans ansikte ”som solen”. Enligt Lukas förvandlades hans ansikte ”medan han bad”. Också hans kläder blir vita, men med en vithet som ingen blekning i världen kan åstadkomma. Vad är det för ljus som får Petrus att vilja bygga hyddor, men sedan bli skräckslagen och mållös? Det måste vara något mera än bara ett fysiskt ljus, något mera än solens ljus, som han såg varje dag. Vad är det för ljus som de tre apostlarna vittnar om?

Ljuset lyser från Kristi ansikte. Och ett ansikte avslöjar ofta vad som finns i hjärtat. ”Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust” säger Ordspråksboken (15:13). Den som skäms rodnar lätt. Brodermördaren Kains ansikte blev mörkt (Gen 4:6). När Stefanus, den förste martyren, vittnar om sin tro inför stora rådet, då liknar hans ansikte en ängels ansikte (Apg 6:15).

Ljuset från Kristi ansikte avslöjar hans hjärta. Ett rent hjärta, utan mörker, svek eller självupptagenhet. Det Johannes säger om Gud, gäller också om hans Son: ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Ljuset från Kristi ansikte kan inte avbildas eller målas med enbart jordiska färger och verktyg. Det är själva källan till allt ljus, som psalmisten säger: ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus” (Ps 36:10). Det ”oskapade ljuset”, som den östliga traditionen talar om. Vi kan inte se det direkt med våra fysiska ögon. Det skulle blända och förinta oss. ”Ingen kan se Guds ansikte och leva” (2 Mos 33:20). Det når oss indirekt, när vi hör och lyssnar till vad de tre apostlarna fick se på berget.

Ändå är det inte enbart ett himmelskt och annorlunda ljus. Det lyser från en människas ansikte, en människa som bär Marias drag. Evangelierna vittnar om detta ljus, när de berättar om hur Jesus såg människorna och fylldes av medlidande med dem (Matt 9:36). När Petrus förnekat Jesus berättar evangelisten att Herren vände sig om och såg på Petrus. Det var då Petrus gick ut och grät (Luk 22: 61f). Om den rike ynglingen står det att Jesus såg på honom ”med kärlek” (Mark 10:21). Från korset ser han sin mor och den lärjunge som han älskade (Joh 19: 26).

Vi vet hur plågsamt det är att inte vara sedd, eller när någon vänder bort blicken. Människan har ett behov av att bli sedd för att våga gå ut i livet, för att kunna leva. Det nyfödda barnet vågar börja leva genom att ta emot och besvara moderns leende. Ytterst är det en längtan efter att bli sedd av Gud. Samtidigt tvekar människan, ty hon har själv vänt sig bort. Hon gömmer sig i buskagen, som Adam i paradiset. Det första steget tas när människan lyssnar till Kristi ord och vågar besvara hans blick. Det är att få trons gåva. Aposteln beskriver tron som en insikt, ett ljus som lyser upp en människas hjärta (2 Kor 4:6). Gud ser på människan genom sin människoblivne Son. Från det ögonblicket anar människan vad som är målet för hennes liv, att få se Gud ansikte mot ansikte.

På förklaringsberget är de tre lärjungarna för ett ögonblick framme vid detta mål. De får själva se det ljus, som lyst upp deras hjärtan. De får se in i ljusets egen källa. Det ljus som är Sonens innersta väsen, den gudomliga kärlekens bländande ljus, Sonens fullkomliga och saliga enhet med Fadern, sanningens och kärlekens Ande. Det är detta ljus som steg ned i dödens mörker och fick det att lysa som dagen (Ps 139:12). Det uppenbaras i hans uppståndelse och gör att lärjungarna fylls av glädje när de ser honom (Joh 20:20). Detta ljus skall en gång stråla i sin fulla kraft i det rike där det inte längre behövs några ljuskällor, eftersom Gud själv är dess ljus, Gud och Lammet (Upp 21:23). Där har detta ljus fullgjort sitt verk och de rättfärdiga lyser själva som solen (Matt 13:43) och kan se Gud ”ansikte mot ansikte” (1 Kor 13:12).

Men denna förvandling måste börja redan här i tiden. Ljuset i Kristi ansikte gör också hans kläder vita, berättar evangelisten. Och Kristi kläder är, enligt fäderna, de troende, den heliga Kyrkan. Ljuset från Kristi ansikte gör lärjungen inte bara seende, utan också lysande. Hon får inte bara trons gåva, utan också kärlekens. När Mose steg ner från Sinai berg hade hans ansikte blivit lysande (2 Mos 34:29). Om ökenfadern abba Serenus berättas, att hans dygder inte bara var synliga i hans liv och gärningar. Genom Guds nåd strålade de fram också i hans ansiktes skönhet. Som aposteln uttrycker det: ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden” (2 Kor 3:18). Ingenting gör en människa så vacker som kärleken. Brudgummen, den skönaste bland människor, längtar efter och åtrår denna skönhet (Ps 45:3,12). Som han säger till sin brud i Höga Visan: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön (HV 4:1). ”Vi vet”, säger aposteln Johannes, ”att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (1 Joh 3:2).

Därmed ställs vi redan nu inför valet. Valet mellan att dras till ljuset eller att fly från det. Det ljus som strålar fram i Kristi ansikte avslöjar också vårt mörker, vår rädsla och vår lust att förbli i halvdunklet, den instängdhet i oss själva som är själva mörkret, det fängelse där ingen lovsång finns. Därför säger prologen till Benedictus regel: ”Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss… Kom, mina barn, jag skall lära er Herrens fruktan. Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er” (RB prol 9-13).

Därför säger psalmisten: ”Sök hans ansikte ständigt” (Ps 105:4). Det första är att lyssna, att läsa sig till ljus. En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva, för Guds ord. Det andra är bönen och stillheten. Ställ dig inför Kristi ansikte när du inte ser klart eller när du frestas att vika av från vägen. Sök hans milda ansikte när du blir irriterad och lockas av den vrede, som gör blicken mörk och berövar dig klarsynen. Lyft blicken mot hans ansikte, när bekymmer och oro tynger ner sinnet eller när självömkan och klenmod gör dig blind och frestar till förtvivlan. Det tredje är tålamodet. Sök hans ansikte ständigt! Kampen gör inte glädjen mindre. Tvärtom, den bereder väg för en allt större glädje. Inför Kristi ansiktes ljus blir du renad, luttrad och får del av hans saktmod och mildhet. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att bryta fram. Men den som inte vakar riskerar att missa soluppgången. Därför ber vi: ”Herre, låt ditt ansikte lysa över oss” (Ps 4:7). Så att också ”våra inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild” (Anastasius av Sinai).

I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför hans härlighet. I den avslutande bönen ber vi: ”Herre, låt det himmelska brödet göra oss alltmera lika din älskade Son, som denna dag på det heliga berget visade till vilken härlighet du har kallat oss.”

Amen.