Benedictus av Nursia, abbot, Europas skyddspatron – 11 juli

Benedikt av Nursia och Benedikt av Bayern

Sedan vi förra året firade den helige Benedictus har vi fått en ny påve, som till vår ofattbara glädje tagit namn av denne vår fader. Därmed knyter han an, inte bara till sin föregångare Benedikt XV, freds- och enhetspåve vid tiden för första världskriget, utan också till vår egen Benedikt av Nursia, av sin föregångare utnämnd till Europas skyddspatron.

Vad vill denne Benedikt av Bayern hänvisa till genom ställa sig under Benedikt av Nursias beskydd? Ett återkommande intryck kan samlas i några korta punkter.

Vår påve är bibelteolog. Han låter sina enorma teologiska och filosofiska kunskaper både styras och summeras av den heliga Skrift. Han kan sin filosofi, men det är det bibliska budskapet han förkunnar. Han känner den moderna exegetiken med alla dess frågor till antika texter, men tron säger honom att bibeln förblir Guds ord, den avgörande källan för den gudomliga uppenbarelsen. Det är därför han är så lätt att läsa och lyssna till.

Därmed är han en trogen lärjunge till Benedikt av Nursia, som var bevandrad i Guds lag och visste att därur hämta fram nytt och gammalt (RB 64:9). Munkfadern ville låta sin undervisning tränga in som en surdeg i lärjungarnas hjärtan (RB 2:5). Regelns prolog är så präglad av den heliga Skrift att man ibland inte vet var citaten slutar och munkfadern själv talar. Så tillämpar vår påve konciliets anvisning att ”studiet av den heliga skrift bör vara den heliga teologins själ” (Dei Verbum 24). Historiskt knyter han an till den tid när bibeln ännu inte hade blivit en källa för debatter och disputationer vid universiteten, utan levdes, bads och mediterades i kloster och i det dagliga livet, och därmed blev ”det säkraste rättesnöret för människans liv” (RB 73:3).

Ofta citerar vår påve regelns ord om att ”ingenting föredra framför Kristus” (72:11). Hans teologi är kristocentrisk. Det borde naturligtvis gälla alla kristna teologer, men här råder ingen tvekan. Liksom kyrkan på Benedictus tid fick skilja mellan andarna, så måste kyrkan också idag hålla den fulla bekännelsen till Kristus klar och otvetydig. I allt som påven säger, analyserar och bedömer, i raden av kyrkliga problem och frågor, är drivkraften och grundfrågan denna: för det närmare Kristus, i tro, hopp och kärlek? Teologen är också herde.

Precis detta gäller också den heliga regeln. Den är en skola i Herrens tjänst, en konkret hjälp för att upptäcka Kristi närvaro i allt och alla, en daglig hjälp att lära sig lyssna och höra Herrens röst, att tjäna och följa honom i tålamod (RB 72:5) och upptäcka glädjen i lovsången för hans rättfärdighets domar (RB 16:5).

Man kan här också tillägga påvens särskilda kärlek till och omsorg om liturgin, ytterligare ett band till hans namne från Nursia.

Benedikt av Bayern har hela sitt liv ställt sig i kyrkans tjänst. Vi vet att han inte gått fri från hårda omdömen. Men på något sätt tycks det alltid varit självklart för honom att han är kyrkans tjänare. Som teolog arbetar han med och respekterar gängse vetenskapliga spelregler, men han vet att teologerna inte har det avgörande eller sista ordet. Kyrkan är större, och både teologi och präster måste ödmjukt stå i kyrkans tjänst. I ett längre perspektiv vet vi ju att det endast är så som kyrkan kan fullgöra sin tjänst för att försona, förena, helga och, liksom i förbifarten, skapa en kultur som gagnar människan och den mänskliga gemenskapen.

Exakt detta gäller ju också Benedikt av Nursia. Han vet att ingen konstruktiv insats för gemenskapen kan göras annat än genom ödmjukheten. Det gäller inte bara den enskilde munken, utan också klostret som sådant. Hans regel infogade det monastiska livet i kyrkans gemensamma liv. Han ställde klostret i kyrkans mitt. Han gav det dess måttfulla och mänskliga gestalt och blev så, utan att han planerat det, till hela kyrkans och den mänskliga gemenskapens tjänst.

Benedikt av Nursia var ingen svärmeande. Frukter kan inte plockas i luften. Liksom munken varje morgon måste resa sig ur sömnen och öppna sina öron för Guds röst, som vore det den första gången han hörde det, så är också vi kallade att på nytt lyssna till Skriftens ord och bli bibelteologer, på nytt sätta kärleken till Kristus före allt annat och med förtröstan låta Herren på nytt bygga sitt hus.

Amen.