Att se med trons ögon

13 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Kung 4:8-11,14-16a Rom 6:3-4,8-11 Matt 10:37-42

Att se med trons ögon

Som kristna lever vi i samma värld som alla andra människor. Vi trampar samma jord och andas samma luft. Vi färdas på samma vägar och lyder samma lagar. Vi drabbas av samma sjukdomar och påverkas i mycket av den tid vi fötts in i. Ändå är de troendes levnadsvillkor förvandlade. Vi är, som kollektbönen uttryckte det, ”ljusets barn”. Vi har fått del av ljuset och därmed möjlighet att se med andra ögon på det som möter i livet. Med trons ögon ser vi något mer än vad de fysiska ögonen ser. ”I ditt ljus ser vi ljus.” (Ps 36) Vi upptäcker och kan ta emot gåvor som vi annars inte skulle fått del av.

Så var det för den gästfria kvinnan i Sunem enligt första läsningen, hon som regelbundet tog emot Elisha som gäst i sitt hus. Hon hade sett det hennes man inte hade upptäckt, att Elisha var en profet, en ”helig gudsman”. Därför låter hon mura upp ett litet rum åt profeten på det platta taket till sitt hus, så att han kunde ta in där när han kom förbi. Hennes klarsynta gästfrihet gav henne riklig lön. Hon var barnlös, men påföljande år fick hon genom profetens kraft en son i sin famn. Hon såg och tog emot en profet. Därför fick hon, som Jesus sade i evangeliet, ”en profets lön”.

Jesus säger till sina apostlar: ”Den som tar emot er, tar emot mig och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” Detta löfte har i traditionen tillämpats på apostlarnas efterträdare, biskopar och präster, men också på fadern eller modern i klostret (jfr RB 5:6). Det är trons förmåga att se, ta emot och bli rik. Om vi bara ser och hör en människa i den som representerar Kristus, blir vi ibland kanske imponerade, men oftast besvikna. Men trons öga ser något mera i det mänskliga redskapet, det som förkunnar evangeliet, förmedlar ett sakrament, den som vägleder, uppmuntrar eller förmanar. Det som för den ene bara är ett mänskligt agerande, fascinerande, harmlöst eller anstötligt – eller ceremonier, om än aldrig så vackra – är för den andre Kristi röst och handlingar. Men de måste ses med en ren och ogrumlad blick. Då kan inga mänskliga svagheter beröva mottagaren den ena gåvan efter den andra. Vi sitter inte på läktaren när vi firar gudstjänst. Vi är deltagare och får mer än en profets lön. Det går för oss som för lärjungarna i Emmaus, ögonen öppnas och vi känner igen Herren.

Men detta gäller inte bara hur vi ser på ämbetsbärare. Jesus nämner också profeter och rättfärdiga. Profeter är de som fått särskild nåd att förkunna Guds vilja i en ny tid och som prövats av kyrkan. De rättfärdiga är de som vittnar med ett heligt liv. Men Jesus nämner också den minste, den som behöver en bägare friskt vatten. Den som ser Kristus i någon av dessa och handlar därefter, han skall ”inte gå miste om sin lön”. Problemet är inte Kristi frånvaro, utan vår blindhet och tröghet, att vår blick lockats av annat och dragits in i mörker. Låt oss be om förmågan att se med ogrumlad blick på den vi möter. Att se den vi möter och så upptäcka Kristus, särskilt i den behövande och lidande. Därmed stiger vi ut ur självcentreringens mörker, ut i ljuset och glädjen och rikedomen.

Samma oryggliga lag gäller hur vi ser på motgångar, sjukdomar och lidanden. När vi bara ser det som hinder och komplikationer, då blir lidandet vår fiende. Något som vi på allt sätt försöker undkomma och eliminera, eller manipulera bort – för att ändå drabbas, eftersom ingen undkommer lidandet. Men tron ser något annat. Tron vet att Kristus har tagit udden av allt ont. Allt lidande är i grunden förvandlat genom Kristi påsk. Helgonen vittnar om det när de t.o.m. tackar för lidanden och plågor. Det betyder inte okänslighet. Den troendes kropp lider lika mycket som den icke-troende. När Kristus gisslades så var smärtan verklig. Ändå fick den inte sista ordet. Kristus har uppstått från de döda. Genom dopet och tron är vi lemmar i hans kropp. Vi lever, som aposteln säger ”i Kristus”, i den korsfäste och uppståndne. Det händer något när vi förenar våra lidanden med honom, när vi infogar dem i hans korsväg. Redan korset har del i uppståndelsen och det nya livet. Konkret får vi del av den kraften i den heliga eukaristin, men också i den dagliga överlåtelsen. Som Jesus lovat: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Också på oss själva får vi se med samma ögon. Som Paulus uttrycker det i andra läsningen: ”Så skall ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.” Det betyder inte ofelbarhet. Men den sunda ångern över synden betyder inte att vältra sig i självförakt eller mindervärdeskomplex. ”Upptäck din värdighet, o kristna människa …”, utbrister Leo den Store i en predikan, ”Glöm inte att du har ryckts ut ur mörkrets välde och förts in i Guds ljus och i hans rike”. Vi lever för Gud och misströstar aldrig om hans barmhärtighet. Därur växer en fast och oförfärad frimodighet.

Så ser vi på oss själva, på varandra och på hela tillvaron med trons ogrumlade öga. Eller som vi bad i kollektbönen: ”Gud, vår Fader, du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus.”

Amen.