Den dubbla rörelsen – som förvandlar

ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 12:1-4a 2 Tim 1:8b-10 Matt 17:1-9

Den dubbla rörelsen – som förvandlar

Fastetiden är en vandring mot påsken. Steg för steg leder kyrkan oss mot påskens heliga högtid. Men detta har också en djupare mening. Påsken och uppståndelsen symboliserar himlen och det eviga livet. Fastetiden, tiden dessförinnan, blir därmed en bild för vår tid på jorden med dess mödor och prövningar. Att leva med i fastetiden är en övning i konsten att leva. Det nya, evangeliets gåva, är att vägen fått ett mål. Som vi hörde i första läsningen, där Abraham kallades till uppbrott från sitt land, till det land som Herren skulle visa honom.

Kyrkans fastetid har en konkret förebild i Jesu jordiska liv. Den motsvarar det skede som inleds när han vid Caesarea Filippi (Matt 16) börjar gå mot Jerusalem. Han förutsäger sitt lidande och försöker klargöra för sina lärjungar att något motsvarande också gäller för dem. Till livet i hans efterföljd hör också att möta prövningar och motstånd. Han kallar det att bära sitt kors.

Men på denna väg till Jerusalem händer det vi hört i dagens evangelium. Jesus tar med sig tre av sina lärjungar upp på ett högt berg, där han ”förklaras” för dem. Hans utseende förvandlas, hans ansikte lyser som solen och hans kläder blir vita som ljuset. Petrus vill bygga hyddor. Han vill stanna kvar i detta ljus. Kanske vill han förhindra att Jesus går sin väg mot lidandet, trots att Jesus nyligen avvisat det som en djävulsk frestelse. Jesus går inte med på Petrus förslag. I stället tar han dem med ner från berget och förklarar på nytt att Människosonen måste lida. Samma lärjungar, Petrus, Jakob och Johannes, skall vi snart finna närmast Jesus i Getsemane, där han fylls av ångest och hans svett blir som blodsdroppar.

Det finns alltså en dubbel rörelse i detta evangelium. Både upp på berget och ned från berget. Kyrkans gamla lärare har i sina predikningar över denna händelse talat både om vägen ”uppåt” och om vägen ”nedåt”.

De tre lärjungar som var med har vittnat om vad de fick se och höra. Evangelisterna i sin tur har berättat det för oss. De ville att också vi skulle få följa med upp på det höga berget. Upp i det strålande ljuset, det ljus som ingen konstnär kan avbilda, strålglansen av Guds innersta väsen. Som en bild av att Gud verkligen vill att vi skall få gå upp på Herrens berg, att vi skall få se Gud ansikte mot ansikte. Det slutmål där vi förstår och känner igen. Där det råder fullkomlig enhet och harmoni mellan allt och alla, mellan det gamla förbundets representanter Mose och Elia, och Jesus som det nya förbundets skapare. Hela Treenigheten öppnar sig för de fascinerade och förskräckta lärjungarna. Molnet är den helige Ande, det moln som ledde folket genom öknen och som överskuggade jungfru Maria i Nasaret. Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde”.

Men redan i Faderns uppmaning anar vi att lärjungarna ännu inte är vid slutmålet. De uppmanas inte att ”se”. Maningen lyder: ”Lyssna!” Skådandet hör till slutmålet. Här på jorden, då vi ännu är på väg, är grundregeln att lyssna. Men redan det kan leda till att människan ser, med sitt inre öga. En kyrkofader, Origenes, talar om att vi skall ”bygga hyddor för ordet i våra hjärtan”. Kollektbönen talade om att göra ”ordet till vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”.

När lärjungarna hör Faderns röst faller de ner i förskräckelse. Det är ett benådat ögonblick. Insikten om att Gud är Helig. En förtärande eld. Det är förutsättningen för att förstå det som händer sedan. Det står att Jesus gick fram och rörde vid dem. Han rörde vid dem med sin mänskliga hand och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” I en liten handling, i en enda gest, ser vi hela evangeliet. Den Helige, som sitter så högt, ser ner så djupt (Ps 113). Han har stigit ned och antagit mänskliga fötter och händer. För att upprätta oss. Han gör det på ett mänskligt sätt, eftersom vi är människor. Han talar så att vi kan förstå. Han fuktar oss med heligt vatten. Han mättar oss med ett bröd vi kan tugga. Han rör vid oss genom sin kyrkas konkreta sakrament och nådemedel, förmedlade av människor. Systrar och bröder, och inte bara präster, förmedlar Kristi ord och beröring.

Det tog lång tid för lärjungarna att förstå sin Herres hemlighet. Händelserna i Jerusalem, innan de på nytt får se den Uppståndne, måste ha varit kaotiska och ofattbara. Ännu i Getsemane försöker Petrus ta till svärd. Men någonstans i minnet, under tumult och förvirring, fanns det måhända ett minne av ögonblicket på förklaringsberget. Kanske som ett hopp.

Jesu väg ner från förklaringsberget, ner till Getsemane, ända fram till döden på korset, lägger grunden för vårt hopp. Han går ner i vår mänskliga ångest och nöd, han utsätter sig för sina lärjungars svek och förnekelser, deras klenmod och misströstan, han tar det upp i sig egen kropp. Till och med vår synd bär han, enligt profeten. Därför finns allt mänskligt lidande samlat i hans lidande. Han lyfter oss inte ur eländet. Han förvandlar det. Hoppet väcks när han uppstår från de döda, som den förste i en förvandlad skapelse.

Han kallar sina lärjungar att gå samma väg. Att följa honom. Att lyssna till honom. Att avvisa frestelsen med hans ord och i hans kraft. ”Gå bort Satan!” Att inte bli klenmodig i motgången, utan bevara hoppet. Att aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.

Att följa Jesus på denna väg är att allt mer upptäcka vårt beroende av honom. En kyrkofader (Cyrillus av Alexandria) säger: ”Om inte Kristus gått med ned, vem av oss hade då kunnat följa med upp?” Vi vet det i huvudet, men har svårt med praktiken. Ofta föredrar vi att kämpa med de egna projekten. I stället för att överlåta oss och förtrösta, bejaka just det som händer som Guds vilja med oss. Vår egenvilja, vår gamla människa måste dö, liksom Jesus måste lida och dö. Men inte som en askes eller som ett självplågeri, utan i Jesu efterföljelse, för att vi skall förvandlas. Han skall växa till och vi förminskas. Och det sker – vi ser det hos de tre lärjungarna på andra sidan påsken. Men först går vägen nedåt, ner i botten av den egna vanmakten, i insikten om det totala beroendet. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. En strimma av hopp växer till i vårt innersta. När vi inte ser någon annan än Jesus, Jesus allena.

Denna dubbla rörelse är samlad i den heliga eukaristin. Som är ett förklaringsberg på kyrkans väg genom tiden. Där är Jesu lidande, död och uppståndelse samlade i en koncentrerad handling. Vi går upp på berget, upp till kyrkans altare, där en förvandling sker, uppenbar för den som lyssnar i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Men för våra kroppar är det ett bröd som förtärs och äts. Han rör vid oss på ett sätt som våra jordiska kroppar kan förstå och smälta. ”Stig upp och var inte rädda.” Han gör det för att förvandla oss till likhet med sig själv. Som aposteln sagt: ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil 3:21).

Vi är ännu inte framme, men vi har ett hopp. Som Johannes säger, en av de tre som var med på förklaringsberget: ”När han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.” (1 Joh 3:2-3).

Amen.