FJÄRDE SÖNDAGEN ” UNDER ÅRET”

Sef 2: 3 ;3 :12-13 1 Kor 1: 26-31 Matt 5: 1-12a

Saligprisningarna

Till det mänskliga umgänget hör att vid vissa tillfällen gratulera varandra. På födelsedagar eller på dagen för vårt skyddshelgon, när någon avlagt examen, gift sig eller avlagt klosterlöften. Vi uttrycker vår glädje över det skedda och våra goda önskningar inför framtiden. Saligprisningarna är till sin form en slags högtidliga gratulationer. Jesus riktar dem till sina lärjungar och ger därmed en sammanfattning av livet i hans efterföljd. De står som portal och inledning till den s.k. bergspredikan, som Matteus sammanställt i början av sitt evangelium. Som Mose gav de tio buden från Sinai berg, så ger Jesus sin lag från det berg som kallats saligprisningarnas berg. Jesus beskriver vägen i hans efterföljd. Vägen är smal, men salig.

Han gratulerar inte till rikedom, utan till fattigdom. Han gratulerar inte den glade, utan den som sörjer. Han lyckönskar inte den som äger, utan den som saknar, den som hungrar och törstar. Inte den mäktige och framgångsrike, utan den ödmjuke.

Vägen till den sanna lyckan tycks gå en slags omväg. I förstone tycks det handla om motsatsen till lycka och glädje. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Målet är högre än det vi har omedelbart framför oss. Den lycka människan kan nå här på jorden är förgänglig och bedräglig. Den som försöker bli sin egen lyckas smed måste genomskåda dessa försök och i stället ta emot den sanna lyckan som en gåva från Gud. Det betyder att bejaka sitt totala beroende av Gud, att inse sin egen fattigdom. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”

Det betyder inte att anlägga ett sken av undergivenhet och litenhet. Då bevarar man ju kontroll över situationen. Det handlar om att förlora den kontrollen och i stället följa Jesus och sätta all sin förtröstan till honom. Vi har hört det otaliga gånger. Ändå blir det aldrig en teknik, som man behärskar. Visserligen måste vi följa vägvisningen, t.ex. den som Benedikt ger i sin regels sjunde kapitel, men först i efterhand, när vi handlat i tro och överlåtelse, upptäcker vi att kartan stämmer, att löftet håller. Att det händer något när man ödmjukar sig, när människan allt djupare bejakar sitt beroende av Gud. Den som ödmjukar sig blir upphöjd. Det finns en salighet, en lycka i att bejaka den egna fattigdomen. Den som följer Jesus i lydnad blir ledd. ”Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg” (Ps 25: 9).

Den saliga sorgen är dels sorgen över den egna synden, dels sorgen över att ännu inte vara vid det mål som tron har gett oss. Lärjungens djupaste sorg är att ännu inte leva i fullkomlig gemenskap med Gud och sin nästa. Sorgen över denna brist och över den egna synden leder till en märklig lycka. Den öppnar en i förstone hemlig dörr till glädje. En glädje som är försmaken av evig salighet.

Samma hemliga kraft finns dold i ödmjukheten. En munk uttryckte sin bävan inför alla faror och frestelser på vägen till Gud och misströstade om hur han skulle nå målet – ökenfadern gav bara ett ord som svar: ödmjukhet. Den helige Siluan, en munk på berget Athos i vårt eget århundrade, säger med en bister men befriande sanning: demonerna anfaller bara den högmodige. Den ödmjuke är fri och oåtkomlig. Han har redan tagit det utlovade landet i besittning.

Hunger och törst efter rättfärdighet är inte bara ansträngning och möda för att upprätta och skydda den mänskliga rättfärdigheten. Det är en hunger och törst efter Guds rike, efter de villkor och de lagar som råder i Guds rike, där allt har kommit på rätt plats och Gud har blivit allt i alla. Vår stund på jorden är en vandring mot det målet. Den som hungrar och törstar är att gratulera. Han är redan salig. Redan hoppet ger oss del av det vi hoppas på. Som aposteln säger i dagens andra läsning: ”Kristus Jesus har blivit vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet.”

Det handlar varken om slavmoral eller om paragrafrytteri. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” Dessa har förstått att livet är en gåva och att lyckan består i att ge gåvan tillbaka, till Gud och till den nästa som behöver, utan snålhet och begränsning. Lika gränslöst som Guds barmhärtighet är gränslös. Bröderna ska överträffa och överbjuda varandra i inbördes tålamod och vänlighet. För att upptäcka, såsom drömmande, att på den vägen får jag allt jag behöver. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet” .

Jesus gratulerar dem som håller fred, dem som ”gör fred”, som det bokstavligen betyder. Dem som förstått att vi människor hör ihop, att vi är en enda människa, återförenade och nyskapade i Jesus Kristus, trots olikhet och splittring. De är beredda att lida och uthärda smärta för att denna enhet skall komma till stånd. I kloster och familj, i arbete och på fritid, var vi än står och går. Det är dessa som skriver mänsklighetens egentliga historia. Var än dessa fridsstiftande människor går fram i tåredalen, gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. De går genom port efter port, tills de möter Gud på Sion. (Ps 84).

Det betyder inte menlös snällhet. Jesu lärjunge får räkna med lidande och motstånd. ”Den rättfärdige måste lida mycket”, säger redan psalmisten (Ps 34: 20). Helgonens liv bekräftar det. Men också det rymmer en salighet. Ty alla saligprisningar rymmer samma hemlighet, närheten till honom som vi följer. Och inte bara närhet. Jesus såg hela tiden sin Faders ansikte, också när han led som mest. Denna saliga lycka ger han också sina lärjungar del av. När vårt hjärta är renat från allt som skymmer, splittrar och tynger, när lärjungen älskar sin Herre över allting, då har han del av samma lycka. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

Amen.