Kyrkmässa 2004

Kyrkan som frälsningens sakrament

”Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.” (Uppb 21:2) Johannes vittnar i Skriftens sista bok om vad han såg. Låt oss be om nåden att se den synen när vi firar denna kyrkas invigningsdag. Några av oss har tydliga minnesbilder från invigningen 1995, men för alla gäller att det som då skedde är en bild för kyrkans hela mysterium, för kyrkan som frälsningens sakrament. Invigningen av ett kyrkorum med alla dess dramatiska ceremonier och tecken är som ett sakrament. Det har en yttre sida, vad vi såg, hörde, luktade, kände och smakade. Men denna utsida pekar mot en insida, mot kyrkan som ”frälsningens sakrament” (Andra Vatikankonciliet). Så hisnande stor är tanken med att inviga och helga ett rum av sten och trä. En kyrkoinvigning ger oss en bild, en ikon för hela frälsningen. Vi ser det i tre steg, i tre dimensioner.

När biskopen som inledning bestänkt kyrkan med vigvatten, ett slags dop av kyrkan, bar lektorerna fram lektionariet. Biskopen höll upp det och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Kyrkorummet är det rum där Kristi ord ständigt ljuder. Det förvandlar rummet, från en lokal vilken som helst, till ett helgat rum, där tron väcks, får ny näring och växer till. Det som hörs i det yttre rummet är en bild för vad som sker i våra inre rum, när vi lyssnar med ”hjärtats öra” och trons ljus tänds och växer till.

Efter läsningarna och predikan följde en rad dramatiska moment som förberedelse för eukaristins firande, men vi koncentrerar oss på en formulering i den stora invigningsbönen. ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka… hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud…” Byggnaden är här inte bara ett rum, i vilket något sker. Här har något skett med själva byggnaden. Hon är helgad och invigd till en avbild för vad som sker med de troende när de förenas med Gud. I kyrkans mitt, på altaret, bärs offret fram, det som försonar och förenar de troende med Gud och med varandra. Ordets liturgi fullbordas i eukaristins liturgi. Trons lyssnande och bejakande fulländas i den sakramentala försoningen och föreningen. Kyrkorummet hjälper oss att se Kyrkan, Kyrkan som försonar och förenar oss med den Herre vi tror på. Våra hjärtan är det inre altare där vi frambär trons, lydnadens och lovsångens offer.

I prefationen förs vi ett steg till. ”Kyrkan är den heliga stad… av utvalda stenar… en stad där du skall vara allt i alla.” Den Kyrka som firar eukaristi omfattar inte bara dem vi ser omkring oss i detta kyrkorum och som firar på andra platser idag, utan alla som är delaktiga av frälsningen. Eukaristin föregriper den slutliga frälsningen, där allt och alla kommit på plats. Kyrkan fira eukaristi inte bara som åminnelse av det som skett, utan föregriper också det vi hoppas på. Hon föregriper den slutliga frälsningen där vi ”med hela skapelsen befriad från synd och död skall förhärliga Gud” (4: e eukaristiska bönen). Med hela skapelsen – vi påminns om det när vi ser stenarna och blommorna, när vi känner lukten och dofterna. Ty allt som Gud har skapat är gott och skall renas, förvandlas och finna sin plats i den nya skapelsen. Men de materiella tingen pekar mot de mänskliga. Stenarna i kyrkans väggar är de troende. De bär varandra och bärs i sin tur av andra stenar i en harmonisk balans, kallade att vara ”levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap – säger aposteln Petrus – och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus… Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.” (1 Petr 2:5-10)

Att fira kyrkmässa är därför att fira hela vår frälsnings mysterium. Att i tron och hoppet se med Johannes: ”Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.”

Amen.