JUNGFRU MARIAS UPPTAGNING I HIMMELEN 2004

Upp 11:19a; 12:1-6a, 10ab 1 Kor 15:20-27a Luk 1:39-56

”… nu och i vår dödsstund”

Den fest vi firar idag med hela kyrkan lyfter blicken mot målet, högt över de jordiska problem, som vi ändå aldrig kan lösa på egen hand. Under medeltiden var det Sveriges nationaldag. Vi vågar tro att det hjälpte människor att lyfta sinnet, och därmed synen på hela människolivet, över jordiska bekymmer och begränsade perspektiv. Både kroppen, kvinnan och människan upphöjs till sin rätta höghet och sin höga värdighet. År 1950, fem år efter det världskrig vari man försökt utrota den judiska rasen, proklamerar kyrkan en judisk kvinnas upphöjelse över alla makthavare, furstar och potentater, över änglar och ärkeänglar. Inte bara Kristus, Guds evige Son, utan också hans jordiska moder, är, med kropp och själ, upptagen till den himmelska härligheten. Och det som gällde henne är ett hopp för hela kyrkan och för alla troende. I prefationen skall vi sjunga: ”Hennes upptagning till himlen… var ett tecken på vad som väntar hela din kyrka, ett hoppets tecken och en ljuvlig tröst för ditt folk på dess vandring genom tiden.”

Denna tro blev medveten för kyrkan när tron på Kristus fördjupades och preciserades under 300- och 400-talen. Redan på 200-talet ser man linjen från Eva till Maria, precis som Kristus är den nye Adam. Eva öppnade porten för döden. Maria öppnade porten för livet. Hon var inte bara ett passivt redskap. En kyrkofader (Ireneus) säger: ”Genom sin lydnad har hon blivit orsaken till sin egen och hela människosläktets frälsning.” På kyrkomötet i Efesos (433) ges henne titeln Gudaföderska, som ytterst är ett försvar för Kristi gudamänskliga person. Så klarnar bilden och dagens fest växer fram. Det som finns i Skrifterna som ett frö, växer upp som den skönaste av liljor. Tänker vi efter så är denna tro självklar. Skulle inte hon som gav sin son livet och som följde honom ända till korset, också vara hos honom där han är nu? Och detta inte bara med sin ande, utan också med den kropp som bar honom under nio månader, som gav honom di, och som tog emot hans döda kropp när den togs ner från korset. Maria är den fullkomligt frälsta, till kropp och själ. Ödmjukt och frimodigt har hon själv sagt att alla släkten skall prisa henne salig (Luk 1:48). Hon är där hennes son är, lika nära honom som han är nära henne.

Om Jesus vet vi att han är den evige översteprästen, som ständigt vädjar för oss (Heb 7:25). Hans främsta och närmaste medarbetare är hans moder. Därför har de troende, långt innan dogmen förkunnades, praktiserat denna tro, när de bett om hennes förböner.

I praktiken visar vi denna tro varje gång vi ber ”Hell dig, Maria,…”. Genom den bönen praktiserar vi vår tro på att jungfru Maria idag lever i samma närhet till sin Son, som hon gjorde under deras jordeliv. Men nu är Maria inte längre bunden vid en plats och en gången tid. Det som t.ex. skedde i Kana i Galileen, när hon såg att vinet höll på att ta slut och gjorde sin son uppmärksam på bristen, det sker nu runt hela jordens krets, varje gång vi ber om hennes förbön. Hon handlar lika diskret och återhållsamt som då. Han bär fram människornas behov inför sin Son och hon ger oss samma goda råd som hon gav till tjänarna den gången: ”Gör det han säger till er.” Sedan dess är hon ”Det goda rådets moder”. Liksom hon, genom att föda sin Son, förmedlade och gav frälsningen åt sig själv och åt oss alla, på samma sätt bereder hon också nu väg för Kristi nåd och under genom sin förmedlande ställning. När våra krafter och vår glädje tar slut, liksom vinet tog slut i Kana, bereder hon väg för Kristi underverk i våra liv. Men det mesta sker diskret, ofta utan att vi ens märker det.

När vi ber, ”Hell dig Maria…”, instämmer vi i den tro som dagens fest förkunnar. Vi hälsar henne med ängelns ord, ”Hell dig, Maria, full av nåd, Herren är med dig”. Med Elisabet prisar vi henne välsignad. Vi ber om hennes förbön: ”Bed för oss, heliga Maria, Guds moder, nu och i vår dödsstund.”

Varför ”dödsstund”? – Det finns goda skäl att regelbundet tänka på sin dödsstund. Inte minst i en kultur som förtränger och gömmer undan allt tal om döden. Men varför ber vi om Marias hjälp just för ”vår dödsstund”?

Teologerna har diskuterat om Maria verkligen dog innan hon togs upp i himlen. Kyrkan har inte tagit ställning till den frågan och dogmen säger att hon togs upp i himlen ”efter avslutat levnadslopp”. – Det kunde ju sägas att döden är en följd av synden och att därför Maria, som aldrig föll i synd, inte behövde dö utan kunde föras till himlen direkt.

Men döden är inte bara något som påläggs och drabbar oss, något som vi mer eller mindre motvilligt måste gå igenom. Döden är också en möjlighet till överlåtelse. Någon (br. Wilfrid Stinissen) har kallat döden en ”sista och yttersta kärleksakt”. Liksom vi borde leva av kärlek, så borde vi också dö av kärlek. Döden kan bli det tillfälle då vi får ge allt, i en total överlåtelse till Gud. Tydligast ser vi det i Jesu död. På ett sätt berövas han sitt liv. Men samtidigt säger han: ”I dina händer, Herre Gud, överlämnar jag min ande.” Djupare sett berövas han inte sitt liv. Han ger det.

Samma överlåtelse ser vi hos martyrerna, som frivilligt ger sina liv och där plågorna inte får den slutliga makten över dem. Lilla Theresa av Jesusbarnet säger inför sin död: ”Jag dör inte, jag träder in i livet.” Hon är dessutom övertygad om att hon efter sin kroppsliga död skall verka ännu mera effektivt som missionär i hela kyrkan, än före sin död. Bakom henne ser vi jungfru Maria, som genom sin fullständiga överlåtelse upphöjts till att i himlen vara förebedjerska och nådens förmedlarinna för hela kyrkan.

Därmed anar vi ett svar på varför vi behöver hennes förbön både ”nu och i vår dödsstund”. Jungfru Maria är en förebild i överlåtelse. Tydligast ser vi det vid bebådelsen, när hon svarar ängeln: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”. Det präglade hela hennes liv. I varje ny situation avstod hon från att följa den själviska viljan och överlät sig åt Herrens vilja och plan. Hon var inte befriad från frågor och tvivel, smärta och lidande. Men hon gav inte efter för den själviska viljan, utan fortsatte att överlåta sig åt Guds vilja. Därför var hon beredd. Hon hade redan ”dött”. Därför var hon mogen att ”efter avslutat levnadslopp” förena sig med sin Son i hans överlåtelse till Fadern.

Men det skedde också för vår skull. När vi ber om hennes förbön ”nu och i vår dödsstund”, så ber vi om hjälp att komma närmare denna överlåtelse. Vi ber att redan nu dö från rädsla, vacklan, förbehåll, egenvilja och högmod. Så att vi i tid hinner dö från det som vi till slut ändå måste lämna.

Jungfru Marias upptagning visar vad denna överlåtelse öppnar vägen för, befrielse från allt som hindrar oss att leva helt och fullt, redan nu. Den frihet som heter överlåtelse åt Guds vilja och förtröstan på hans nåd. Jungfru Marias upptagning till himmelen är inte bara ett upphöjt tecken på hopp och tröst, hon ger oss hopp och tröst, nu och i vår dödsstund.

Amen.