18 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Pred 1:2; 2:21-23 Kol 3:1-5,9-11 Luk 12:13-21

Habegär och girighet

”Är du girig?” frågade journalisten den direktör som skaffat sig ansenliga pensionsvillkor. Vederbörande förnekade energiskt. Girighet har fortfarande något skamligt över sig, också i en kultur där åtskillig möda läggs ned på att öka de ekonomiska tillgångarna. Ingen, inte ens den rikaste, vill kallas girig. Det är heller inte givet att vederbörande ljög. Den som fastnat i habegär märker det ofta inte själv.

Pengarna och de materiella ägodelarna är inte i sig onda. De kan och skall användas för att göra gott. Människan har behov av mat, kläder och tak över huvudet. Men pengar och ägodelar kan väcka ett begär i människans hjärta, ett begär som binder och förblindar. Jesus varnar: ”Akta er för allt habegär.” Aposteln Paulus varnar dem som ”vill bli rika”..

Mannen i Jesu liknelse byggde större lador för att få plats för sin stora skörd. Han ville skapa sig en trygg och behaglig ålderdom. Han går rationellt och målmedvetet till väga. Han överlägger med sig själv. Han handlar som om han suveränt kunde bestämma över sitt liv. Inte ens döden, det säkraste av allt, tar han med i beräkningen. Han är den praktiske ateisten. Därför drabbas han av domen: ”Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig.” För många människor är livets mening sammanfattad i vad mannen säger till sig själv: ”Ät, drick och roa dig.” Men även om vi inte är så illa ute, kan habegäret ändå ha makt över oss, i försåtligare varianter.

De första munkarna räknar habegäret, girigheten, som en av lasterna. Deras erfarenhet har lärt dem att habegäret frestar människan, inte minst när hon kommit upp något i åren. Men då kan den bli farligare än de andra lasterna. När människan ger efter för detta begär, då får det fäste i hjärtat och växer, ju mera ägodelar man samlar på sig. Aposteln kallar kärleken till pengar för ”roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande” (1 Tim 6). I dagens andra läsning kallar aposteln denna last för ”avguderi”. Där talar han inte om habegär, men om själviskhet. På grundspråket är det emellertid samma ord.

Också i ett kloster kan denna last få ingång, trots att man juridiskt inte äger något själv. Den helige Benedikt vill rycka upp denna last med roten. Han kallar det privategendomens last. Därför får ingen i klostret lägga beslag på något som sin privata ägodel, ”varken bok, skrivtavla eller griffel, absolut ingenting”. De får inte ens ”kalla” något sitt eget (RB 33). Cassianus säger att själva begäret efter pengar måste ryckas upp med roten: ”Det är nämligen ingen som helst nytt med att inte ha några pengar, om man trots det gärna skulle vilja ha dem.”

I första läsningen ur Predikarens bok, som kyrkan låter oss höra tillsammans med dagens evangelium, märker vi att det inte bara är den grova och ytliga hedonismen som faller under domen. ”Allt är fåfängligt”, förkunnar denne predikant. ”Allt är tomhet”, som den nya översättningen uttrycker det. Det låter som djupaste pessimism, men är glasklar realism. Vi vet det i huvudet, men förtränger det. Det mänskliga livet är kort. Det liknar blommorna, som växer upp, vissnar och dör. Också den mänskliga klokheten, insikten och framgången är fåfänglig och tom, när det avgörande saknas. Vad gagnar det då med människors beröm och vackra ord vid graven? Inte heller räcker det att människan till sin livsplanering fogar några kyrkbesök och lite ”andlighet”. Jesus låter sig inte utnyttjas för att kröna ett sådant liv. Någon kommer fram ur hopen och vill ha hans hjälp för att få sitt arv utskiftat, men får svaret: ”Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?” Tron är inte ett tillägg för att öka livskvaliteten. Tron är det enda realistiska.

Dessutom är den befriande. Aposteln vittnar om det i andra läsningen. ”Ni har ju dött”, säger han. Den kristne har lämnat det fåfängliga livet. Hon har dött från det, säger aposteln. Genom dopet och tron. Tron på den Herre som dött och uppstått till ett nytt liv. Den kristne har fått ett nytt liv, livet med Kristus. ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Det är både mystikerns och varje kristens villkor. Vi behöver inte hålla liv i den fåfängliga tillvaron. Vi behöver inte låta oss lockas eller imponeras av den. När den dyker upp låter vi oss inte luras. Det är fåfäng möda att hålla liv i det aposteln kallar ”den gamla människan”. Ibland blir kampen hård. ”Döda det jordiska hos er”, säger aposteln. Då behövs klok vägledning, bön och uthållighet. Det är i sådana lägen som vi också upptäcker att Gud här bön.

Ofta räcker det med lite katolsk frihet. Lockelserna finns där – ”än se´n då?” Vi bryr oss inte om dem. Lugnt och målmedvetet tar vi dagligen ut kursen och går ut i friheten.

Kanske tuggande på apostelns ord: ”Ni har ju dött, och lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Det livet firar vi nu och stärker i den heliga eukaristin.

Amen.