13 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

1 Kung 19:16b, 19-21 Gal 5:1, 13-18 Luk 9:51-62

Följ mig!

Evangeliet glöder av uppbrottsstämning och ungdomlig radikalitet. Det måste ha gått som en elektrisk stöt genom dem som lyssnade. ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” Orden tände en eld i människors hjärtan. En procession sätter sig i rörelse, en rörelse som skulle genomsyra folk och kulturer. Allt annat framstod som statiskt, föråldrat och döende. Människor bröt upp och förenade sig med denna procession.

”Följ mig”, hade den sagt som gick först. De första som hörde denna kallelse lämnade yrke och familj och följde honom. De stannade inte som åskådare eller åhörare till något ”intressant”. De nöjde sig inte ens med att tro. De följde honom. De gjorde alla vad profeten Elisha hade gjort när Elia kastade manteln över honom. Han slaktade sina oxar, de oxar som varit hans trygghet och försörjning. Sedan bröt han upp och följde Elia. Vid en prästvigning läggs mässhaken över den nyprästvigde. Nu är han inte längre sin egen företagare. Han är tagen i tjänst för någon annan, för något större. När den helige Benedikt av den helige Romanus blev iklädd munkarnas mantel, kukullan, då var det ett brott med hans tidigare liv. Något nytt började. Alla döpta har iklätt sig den vita dopdräkten, den som gjort oss till kungar, präster och profeter, till medborgare i ett nytt rike.

Ändå är kyrkohistorien full av exempel på hur rörelsen har stannat upp och stelnat till. Av dynamiken har blivit bokstäver och böcker, byggnader och institutioner, som måste försvaras och skyddas. Som hedras vid högtidliga tillfällen, men som snart vittrar sönder och visar sig lika döende som all annan mänsklig kultur. En kyrka som inte är i rörelse, en kyrka som inte missionerar är döende. Det som borde få oss att skämmas är att en av de äldsta och kroppsligen svagaste ibland oss, vår påve på Petri stol, är en av de ungdomligaste och ivrigaste med att tala om Kyrkans i uppbrott in i det nya årtusendet. Annars reduceras det kristna livet till en ”andlig dimension” för den livsekvation man själv tänkt ut. Man häller vin i gamla läglar. Hur lätt är det inte att inrätta sig på någon trevlig rastplats längs vägen. Det sker också i kyrkan, också i klostret. Man bekänner tron, anpassar sig efter reglerna och sätter gränser. Cassianus säger att det är större hopp om en hedning, än om den munk som inte längre söker sig framåt. Den som inte går framåt, går i själv verket bakåt.

”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.” Det var ännu mera chockerande då, när Jesus talade, än vad det är i våra öron. Men det var det Jesu förkunnelse handlade om, Guds rike. Det rike där Gud är Konung, där hans vilja råder, det rike där han är ”allt och i alla”. Det rike där alla medborgare lever i ”rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande”. (Rom 14:17) Det radikalt nya var hans påstående att detta rike var nära, att det redan hade börjat. Det var det som satte processionen i rörelse.

Men det räcker inte med tillfällig entusiasm. Någon kommer och lovar att följa Jesus vart han än går. Han får ett kärvt svar: ”Rävarna har kulor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Förberedelsen till dopet i fornkyrkan var grundlig. Den handlade inte bara om tro och katekes, utan lika mycket om liv och viljan att leva det nya livet. Det motsvaras i den helige Benedictus´ regel av att man tre gånger läser regeln för novisen, ”så att han vet vad han ger sig in i.” (RB 58:12) Också Petrus var entusiast till en början. Vi får veta hur lång tid det tog för honom att förstå. Det är saklig tröst och varning för den som dåligt känner sig själv.

Så hör vi exempel på vår intelligenta förmåga att skjuta upp och att ställa villkor. ”Herre, låt mig först…” Vi skjuter upp och tror oss ha all tid i världen. Människan älskar att bedra sig själv. Det kan handla om att gå till bikt eller att avvisa frestelserna medan de är små. (RB prol 29) Benedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”. ”Så fort han hörde med sina öron, hörsammande han mig.” (RB 5:1, 5)

Till slut har vi detta att se sig om sedan man väl ”satt sin hand till plogen”. Lusten och dragningen till Egyptens köttgrytor försvinner inte på en gång. Israels barn knotade under vandringen och längtade tillbaka till slaveriet. Där fanns det åtminstone gurkor och meloner. Men, säger aposteln, ”Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek… om ni biter och sliter i varandra, är det fara värt att ni gör slut på varandra.”

”Följ mig”, säger Herren. Inte för att göra det svårt för oss, utan för att bevara oss i friheten. Vi vet det, men behöver påminnas för att inte glömma. ”Kom till mig… följ mig… förbli i mig…”. Det som den oomvände uppfattar som slaveri, får vi så småningom smaka som frihetens sötma. Han går före oss och leder oss genom sin Ande, som en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Och mitt ibland folket bars arken, det konkreta tecknet på hans närvaro ibland sitt folk. När folket gjorde rast slogs tabernaklet upp med arken i dess mitt. Jesus fullbordar denna närvaro, han kallar den för Guds rike. Vi ser den för våra ögon varje gång vi firar den heliga eukaristin. På väg mot dess slutliga fullbordan i Guds eviga rike.

Amen.