JOHANNES DÖPARENS FÖDELSE 2004

Jes 49:1-6 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

En profets vittnesbörd

Johannes Döparen är det enda helgon, förutom jungfru Maria, vars födelse kyrkan firar. Dagens fest går tillbaka ända till 400-talet. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, då invigde han det ena åt Johannes Döparen. Men det är inte lätt att få grepp om denne profet.

Händelserna kring hans födelse är gripbara och mänskligt rörande. Alla gladde sig över Elisabets barn. Samtidigt grips de av fruktan: ”Vad skall det bli av detta barn?” Marias besök hos Elisabet, sex månader senare, väcker också glädje. Barnet spritter till i moderns sköte och Elisabet utropar: ”Hur kommer det sig att min Herres mor kommer till mig?” Också modern tycks ha fått del av den profetiska insikten.

Men sedan tiger evangeliet om hans uppväxt. Lukas berättar att han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel. Forskarna frågar sig om han hade kontakt med de s.k. esséerna, en asketisk grupp vid Döda Havet, som vi fått kännedom om genom de s.k. Döda Havs-rullarna.

Det vi är mest bekanta med är hans drastiska uppträdande och förkunnelse. Det har en oerhörd tyngd, inte minst genom sin kontrastverkan. Ju större han framstår i omgivningens ögon, desto mera framhåller han sin egen ringhet i jämförelse med den som skall komma. ”Jag döper med vatten. Men det kommer en som skall döpa i helig ande och eld.” När folket i sin entusiasm tror att han är Messias säger han att han inte är värdig att knyta upp sandalremmarna på den han bereder väg för. Så talar en profet, helt tagen i anspråk för någon annans räkning.

Men hur mycket förstod han egentligen själv? Evangelisten Johannes låter Döparen säger: ”Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” (Joh 1:31) Alla hans lärjungar tycks inte ha blivit Jesu lärjungar. När han själv hamnat i fängelse och där får höra om Jesu märkliga gärningar sänder han bud genom sina lärjungar och låter fråga: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Man kunde ju ha väntat sig att Jesus skulle påminna honom om vad Johannes själv tidigare hade vittnat om, men hans svar hänvisar också Johannes till de tecken som Jesus utförde: ”Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena,… Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” (Luk 7:18-23) Också Johannes tycks bli hänvisad till den ”normala” trosvägen.

En av Johannes egna föregångare, profeten Jesaja, ger några inblickar i en profets villkor. Också Jesaja var kallad och utvald redan i moderlivet. Hans mun liknas vid ett skarpt svärd. Hans liv vid en vass pil. Det var ingen behaglig kallelse. ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft.”

Mänskligt talat kunde vi väntat oss att förelöparen och Jesus skulle ha blivit kompanjoner. Kunde inte Döparen varit väl kvalificerad som apostel? För att nu fråga som ett barn. Då hade vi fått svart på vitt om att ekvationen stämde.

Men sådana lösningar tycks inte ingå i Guds plan. Johannes Döparens liv har sin egen väg. Och varje människas liv tycks bara kunna förstås i ljuset av Jesu liv och hans väg genom död till liv. Vi kan känna igen oss i enstaka ord och händelser hos förelöparen, men någon enkelt paketerad lösning tycks inte ges oss. Också Johannes fick dela sin Herres väg genom mörker till ljus. Är inte det hans största vittnesbörd? Amen.