SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN 2004 – Mariavall

Apg 15:1-2, 22-29 Upp 21:10-14,22-24a Joh 14:23-29

Känn ingen oro

Dagens evangelium från evangelisten Johannes är inte så lätt att förstå. Den fjärde evangelisten flyger, som örnen, på höga höjder. Men ett ord kan de flesta känna igen, och det är när Jesus säger: ”Känn ingen oro och tappa inte modet.” Oro och modlöshet, ofrid och uppgivenhet, ser vi överallt. Internationellt mellan folken, i vårt eget samhälle, på gatorna, i skolan och i familjen, i det personliga livet, i det egna hjärtat. Också i ett kloster smyger sig lätt oron in. Den moderna människan försöker fly oron, in i aktiviteter eller förströelser. Många försöker dämpa och döva oron med mediciner. Men inga vetenskapliga resurser, inte ens psykologin, kan stilla oron. Och orons följeslagare är modlöshet, klenmod och rädsla.

Det evangelium vi hört ingår i Jesu avskedstal till sina lärjungar. Det är en del av hans testamente till sin kyrka. Och han sammanfattar det i en kort mening, i ett enda ord: ”Frid, frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.” Därför kan han uppmana oss att inte känna oro och inte förlora modet. Han säger det till de lärjungar som han snart i yttre mening skall lämna ensamma. Ensamma i sin tro och med sitt uppdrag att gå ut i världen och göra alla folk till Jesu lärjungar. Mänskligt sett hade de alla skäl i världen att gripas av både oro och modlöshet. Frågan är hur lärjungarna kunde leva av och erfara denna frid. Ser vi efter noga så är också evangeliet konkretare än vi först trodde.

”Om någon älskar mig”, säger Jesus, ”bevarar han mitt ord.” Lärjungarna och den första församlingen bevarade Jesu ord, det han sagt och undervisat om. De bevarade Jesu ord som en dyrbar skatt. Ingenting fick gå förlorat. Först traderades det i muntlig form. Man hade ju på den tiden en enorm förmåga att lära sig utantill. De lärde sig hans ord utantill, i hjärtat, ”by heart”, som engelskan säger. Så småningom samlades de också i skriftlig form, det som blev de fyra evangelierna. Därför har mässornas evangelietexter samlats i en särskild bok, evangelieboken eller evangeliariet, som ofta pryds konstnärligt och bärs i procession, som man kysser och beröker med nästan samma kärleksfulla omsorg som det konsekrerade brödet. När de kristna samlades till gudstjänst lyssnade man till Jesu ord. Och upptäckte att han därigenom var mitt ibland dem. Precis som när han undervisade i Nasarets synagoga eller på Bergspredikans berg. När de ställdes på prov, kom de ihåg vad deras Herre hade sagt. Detta var det grundläggande botemedlet mot oro och modlöshet. Ett ord ur Psaltaren fullbordades: ”Herrens trofasthet når till kommande släkten… när man minns vad han befallt och lyder” (Ps 103:17f).

När kyrkan och lärjungen slutar att lyssna på och lyda sin Herres ord, betyder det att man lyssnar till andra röster och så växer oron och modet sjunker. Om Israels folk står det: ”De glömde snart vad han gjort och litade inte på hans plan. De greps av lystnad i öknen och satte Gud på prov…” (Ps 106:13f). Kärleken till Herren hade kallnat. ”Den som inte älskar mig bevarar inte mina ord”, säger Jesus. Kärleken till Herren får konkurrenter. Rösterna man lyssnar till blir allt flera. Det kan förvisso vara en viktig uppgift att lyssna till olika röster, för att förstå den tid vi lever i. Desto viktigare är det att vi då kan urskilja Herrens röst och inte låter oss styras av konkurrenterna, av de röster som står i den ondes tjänst eller som bara talar tomma ord. Sådant skapar oro. Vi kastas hit och dit i stället för att följa den sanne Herdens röst. Det första botemedlet mot oro och modlöshet är att inte glömma Herrens ord. Att tugga på det och bevara det i hjärtat. Den helige Ansgar hade ett lager av bibelord, både i minnet och i skriven form, ett slags skafferi eller medicinskåp, ur vilket han hämtade näring och kraft i olika situationer.

Men Jesus lämnar inte bara sina ord efter sig. Kristendomen är ingen bokreligion. Hans bud är inte främst yttre regler. Han lovar något mer. Han lovar en Hjälpare, den helige Ande, som bor i kyrkans mitt och i lärjungens hjärta. Ibland kan man önska att man fått vara med under Jesu jordiska tid, för att få stå riktigt nära. Men faktum är att Jesus är oss närmare nu genom sin Ande, än då han kroppsligen levde mitt ibland sina lärjungar. Och hans Ande är just den kärlek som han utgjutit i våra hjärtan, den kärlek med vilken vi bevarar hans ord och lyder honom. När vi låter kärleken till honom vara viktigare än allt annat. Det är då vi också kan erfara att något har hänt med oss och i oss. Jesus uttrycker det som ett hisnande löfte: ”Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom (1917).” Vi är heliga och har blivit bärare av den dyrbaraste skatt. ”Vet ni inte”, frågar aposteln, ”att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19). ”Gud har inte gett oss en modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens”, säger aposteln (2 Tim 1:7).

Det betyder inte att vi förskonas från motgångar och prövningar. Att ha Kristi Ande i sitt hjärta är att följa honom på hans väg, som är en lidandets och korsets väg. Hans öde blir vårt öde. Hans påsk, hans passage genom lidande och död till uppståndelse och liv, blir det hemliga mönstret till hela vårt liv. I ljuset från Kristi påsk finns nyckeln till den djupare meningen i våra prövningar. Därför behöver vi aldrig förlora modet.

Det första botemedlet är att upptäcka orons försåtliga tankegångar, att lära sig känna igen de tankar som leder till oro. En liten tanke, kanske bara ett ”tankefoster”, leder till irritation och kritik, en annan till avund eller äregirighet, en tredje till begär av olika slag, en fjärde till bekymmer för något eller någon. Lugnt och bestämt och utan dröjsmål måste vi avvisa dem. ”Gör er inga bekymmer och oroa er inte”, säger Jesus i Bergspredikan.

Det andra botemedlet heter överlåtelse åt Guds vilja, den Guds kärleksfulla vilja och plan, som vi ser i Kristi påsk. Gud känner oss bättre än vi själva gör och hans kärlek till oss är större än vår egen. Vi har fått del av den genom hans Ande. Jesus kallar det frid. I yttre mening kan det se ut som motsatsen till frid. Känslomässigt kan det vara som för Job, som förlorat allt och till och med gick till rätta med Gud. Men friden sitter djupare än känslan. I den nakna tron och den dagliga överlåtelsen. ”Ske din vilja!” Aposteln berättar om Abraham, som höll fast vid hoppet också när ”allt hopp var ute” (Rom 4:18). Det hopp som aldrig misströstar om Guds barmhärtighet. Och sedan, ofta till sin förvåning, upptäcker att Kristus aldrig överger de sina. ”När jag drabbas av nöd bevarar du mitt liv. Mot mina fienders vrede sträcker du ut din hand, din starka hand räddar mig” (Ps 138:7).

Fienden oroar ständigt på nytt. I varje mässa måste kyrkan därför be: ”Bistå oss i din godhet, besvara oss från synd, och gör oss trygga i all oro…” Så att vi blir beredda att ta emot Herrens frid, botemedlet mot oro och modlöshet.

Amen.