FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN 2004 – Mariavall

Apg 13:14, 43-52 Upp 7:9, 13-17 Joh 10:27-30

Att lyssna fram sanningen

Till människans vidunderliga utrustning hör öronen. Människan är en varelse som kan lyssna. Redan det lilla barnet härmar de ljud som modern upprepar för barnets öron. Mamma tilltalar barnet med dess namn. Barnet lystrar och vet snart att det är tilltalat, att mamma frågar efter henne. När barnet vidgar sina gränser utöver hemmet och familjen blir andra röster spännande och viktiga. För tonåringen idag spelar kamraternas röster ofta en större roll än vad föräldrarna säger. Hon låter sitt liv påverkas av vad andra säger. Hon följer någons röst. Men det gäller också den vuxna människan. Hon följer den röst hon lyssnar till och bejakar. Det kan gälla små och vardagliga ting. Men också viktigare val sker på grundval av vad eller vem människan lyssnar till. Det må gälla politiska vägval eller moraliska. Alla människans vägval beror på att hon lyssnar på den ena rösten, men väljer bort den andra. Människan kan inte slingra sig ur detta fundamentala villkor, att välja väg på grundval av vad hon hör. Den intervjuade kvinnan, som hade gjort abort, sade: ”Jag önskade att naturen hade tagit beslutet åt mig.” Hon visste att det ändå var hennes eget val. Även den som följer med strömmen gör ett val. Han väljer att följa med – strömmen. Att vi deltar i denna gudstjänst beror på att vi följt den röst som kallat oss hit. Andra gånger valde vi att följa andra röster, trots att vi kunnat komma.

Ofta sker valet på ett ytligt plan. Hedonismen har inte svårt att fånga vår uppmärksamhet. Den vädjar till det som omedelbart vill tillfredsställas, lust, pengar, framgång och inflytande. Men vi vet vart det leder: sorg, tomhet och leda. Kanske inte omedelbart, men i slutändan är resultatet detsamma, även om det sker i mera kultiverade former. Människans liv blir det hon lyssnar till.

Några säger att det är den egna rösten man skall lyssna till, den inre rösten. Det låter sig sägas, frågan är bara vilken. Det finns ju flera röster i en människas inre. Några vägledare säger: lyssna till dina känslor. Det rymmer en förrädisk halvsanning. Psykologin lär oss vikten av att bli medveten om sina känslor, så att de kan bli kryddor och drivkrafter i ett fullödigt liv. Men att göra känslorna till vägvisare i livet är knappast att rekommendera, ty de är ombytliga och till sitt väsen opålitliga.

De andra inre rösterna då? Också där måste människan välja. De gamla munkarna säger att man måste lära sig skilja mellan den röst som kommer från Gud, den som kommer från djävulen och den som bara kommer från mig själv. Och så är vi tillbaka vid grundfrågan, vilken röst vi skall lyssna till. I grunden står valet mellan två alternativ: lögnen eller sanningen. I början av psaltarpsalmen 119 står det: ”Jag har utvalt sanningens väg” (Ps 119:30). Aposteln talar om de människor som har bytt ut Guds sanning mot lögnen (Rom 1:25). Varje människa har ett inre instrument, samvetet, som kan höra och urskilja sanningen från lögnen. Det är detta som Jesus vädjar till, när han ställer människan inför valet.

I dagens evangelium säger Jesus: ”Mina får lyssnar till min röst… och de följer mig.” Så var det för lärjungarna, för Petrus och de andra. När Jesus gick förbi och kallade på dem med orden: ”Följ mig”, då var det något i den rösten som de kände igen. De förstod i sitt innersta att den rösten var tillförlitlig. Den rösten var värd att lyssna till. Så bröt de upp och följde honom. Det var inte något godtyckligt val. Något i rösten övertygade deras samvete, de visste att detta handlade om sanningen, detta ”sam-vetande” med Jesu röst var början till alltsammans. Inte för att rösten var mera lockande än andra röster, men för att den var tillförlitlig och sann. Lärjungarna visade därmed att de själva var ”av sanningen” (Joh 18:37). På samma sätt börjar den helige Benedikts regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och… fullfölj den i handling”. Lyssna, också med det ”inre örat”, och lyda.

Och så har det fortsatt genom tiderna. Kyrkan växer genom att människor lyssnar till, känner igen och bejakar sanningen i Jesu budskap och följer det. Idag är det både svårare och enklare än i det samhälle som offentligt präglades av kristen tro. Det är svårare eftersom det inte längre finns några kristna ledstänger och givna värderingar. Få eller ingen kommer i framtiden att vara kristen av konvention eller bara av uppfostran. Var och en tvingas välja vilken röst han vill lyssna till och följa. Men samtidigt tydligare. De flesta rösterna i dagens brus gör inte längre anspråk på att vara kristna. Det gör sikten klarare och gränserna tydligare. Betydligt svårare är det med de röster som låter fromma och kallar sig kristna, men ändå är självutnämnda och samlar i egna fårahus.

Och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten, hur vi lär oss att känna igen den sanne Herdens röst, både bland de yttre och de inre rösterna. Det Jesus säger är inte något mystiskt. Det är i grunden något enkelt. ”Mina får lyssnar till min röst och de följer mig.” De lär sig känna igen rösten genom att lyssna och lyda. Genom att lyssna när han talar. De första lärjungarna fick ju lyssna länge innan de förstod. Och han talar i sin hjord, som är hans heliga katolska och apostoliska kyrka. ”Den som hör er”, säger Jesus till sina apostlar, ”han hör mig”. Vi lär oss urskilja hans röst genom att lyssna i hans kyrka. Genom att lyssna till och läsa den heliga skrift och, som Benedikt säger, ”till erkända och rättroende katolska fäders utläggningar av den” (RB 9:8). Detta ihärdiga lyssnande övar upp vår urskillningsförmåga. Det ger en lyhördhet, en känsla för den sanne herdens röst, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan”, ”sentire cum ecclesiae”, en känsla som befriar och ger en inre förmåga att skilja sanningen från lögnen. Även om sanningen är avslöjande och ibland krävande, så är den att föredra framför det virrvarr av röster, som lockar i början, men som till slut förvirrar och gör människan till ett vilsegånget får.

Det betyder praktiskt att när vi blivit förvirrade och bedrövade, när tanken och sikten är oklar, så måste vi vända vårt öra i rätt riktning. Bli stilla, läsa och lyssna till något pålitligt. Låta de förvirrade rösterna ersättas av den röst vi känner igen.

Likaså när det gäller de inre rösterna. Lära oss skilja på var rösterna kommer ifrån. Öva upp förmågan att avslöja de förföriska och lockande rösterna, de som kanske har en viss likhet med Herrens röst, också djävulen citerar ju som bekant bibeln, men som leder på avvägar och slutligen till förtvivlan. Herrens röst kan vara allvarlig och klar, men han talar för att befria och ge liv. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedikt.

Rösten talar än idag som när han talade till de första lärjungarna. Ty Kristus är uppstånden och lever mitt ibland oss. Han inte bara kallade lärjungar att följa honom. Han ”känner” dem. Psaltarens ord bekräftas: ”Du utrannsakar mig och känner mig.” (Ps 139). Det är lika hisnande som det låter. Att någon känner mig, till och med bättre än jag känner mig själv. Att någon har nyckeln till mitt livs innersta hemlighet, någon som vet vem jag är och som vill mitt bästa.

Herden ger sitt liv för fåren. Inte bara en gång på Golgota, utan idag genom att vädja för oss hos Fadern (Rom 8:31), leda oss på sanningens väg och ge sig själv åt oss i eukaristin. Därför kan han säga: ”ingen skall rycka dem ur min hand”. Kristi liv och omsorger om sina första lärjungar fortsätter i våra liv. Det vi gör när vi lyssnar och lyder ger en växande och trygg visshet: ”Herren är min herde. Ingenting skall fattas mig.” Amen.