25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Vish 2:12,17-20 Jak 3:16-4:3 Mark 9:30-37

Kristus Jesus vårt hopp

Hur kan ondska frigöra godhet? Det är ju vad vi blivit vittne till den gångna veckan. Hur kan ett sargande övergrepp bli redskap för samförstånd och medmänsklig omtanke? Hur kan dårskap locka fram så många eftertänksamma och kloka ord? Hur kan det brutala våldet bereda väg, inte bara för vanmakt och sorg, utan också för äkta medkänsla och omsorg, för insikt om livets helighet, ja, nästan en religiös känsla av vördnad? Till och med i det offentliga Sverige kommer sådant fram som vi inte är riktigt vana vid. Man låter präster och biskopar tala till hela folket. Man samlas till gemensam gudstjänst.

Men här blir också blindheten eller fegheten så iögonenfallande. Någon, som är mitt ibland dem, nämns knappast ens vid namn. Någon som, när vi lämnade hedendomen, nämndes som först i vår lag. Nu nämns han inte vid namn. Ännu mindre vad han skulle ha att säga och ge. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner”, sade Johannes Döparen (Joh 1:26). När han som bäst behövs har inte ens kyrkans representanter något budskap att bära fram utöver vad varje terapeut eller klok människa kan säga. Människor hänvisas till varandras stöd och till en vag religiös känsla. De förblir får utan herde.

Det som hänt i vårt land handlar om liv och död, om gott och ont, om våld och människolivets bräcklighet. I dagens evangelium talar Jesus om exakt detsamma, om att Människosonen skall överlämnas i människors händer, de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå. Det är kyrkans tro och otaliga människors erfarenhet att det som drabbade Jesus har med allt våld och allas död att göra. Men många ser inte längre sambandet. Hur tydligt skulle inte den heliga Birgitta ha talat om hon levt idag, hon som levde hela sitt liv och bedömde varje händelse i ljuset av Kristi lidande? Det är lätt att förstå ett allmänt budskap om kärleken till nästan, och det är lätt att förenas i ett avståndstagande från övergrepp och våld. Men när det ändå drabbar? När våra finaste ideal ställs på huvudet, vad gör vi då? Och när vi inte ens själva har helt rena händer? Om inte annat genom feghet. Hur många legaliserade övergrepp på oskyldiga sker inte varje dag? Dessutom – också blickar kan dräpa. Förutom att det ständigt bara är ett enda steg mellan varje människa och döden.

Varför är vi blinda för honom som Gud har sänt? Varför har den kristna kyrkan inte längre den smittande vissheten om att hennes Herre och hans påsk är svaret på människans utsatthet och vanmakt?

Ett orsak hörde vi i första läsningen. Han är för konkret och närgången. ”Han står i vägen för oss”, sade de gudlösa om den rättfärdige, ”han motarbetar våra planer, han skymfar oss som lagbrytare och smädar oss för brott mot skick och sed.” (Vish 2:12) Han är inte politiskt korrekt. I en växande rad frågor har vår kultur vänt honom ryggen. De mest skiftande röster släpps fram, bara inte ”vanlig kristendom” (”Mere Christianity”, som CS Lewis kallade det). Hans röst får inte ens höras. Hela abortfrågan, för att bara ta ett exempel, har blivit tabubelagd. ”Han står i vägen för oss”. Och trosmässigt är hans anspråk anstötliga. Då är det klokast att tiga eller ligga lågt, tycks många mena.

Också för många troende är han för närgången, som när hans apostel säger att inbördes kamp och strid har sin rot i vår egna begär. Att sådant inte beror på ”de andra”, utan har sin rot i de egna begären. Eller när han i evangeliet avslöjar lärjungarnas tvist om vem som var den störste.

Inför en sådan närgångenhet tar många ett steg bakåt och nöjer sig med något mera allmänt. Men priset blir högt, blindhet för den största gåvan han vill ge oss.

Ändå, trots det – och det är det ofattbara – vände han oss inte ryggen. Han suckade: ”Hur länge måste jag hålla ut bland er?” Men han satte inte punkt. I stället lät han sig överlämnas i människors händer och lät sig korsfästas mellan två våldsverkare. Det är kyrkans tro att detta var ett ställföreträdande offer för alla människor och att Gud tog emot hans offer genom att låta honom uppstå på tredje dagen. I Jesu lidande och död finns alla människors lidande och död inneslutna. Därmed öppnas också vägen till hoppet om uppståndelse och liv. I mässan den 12 september hörde vi detta sammanfattat av aposteln i fyra korta ord: ”Kristus Jesus vårt hopp” (1 Tim 1:1).

Det är vårt hopp för dem som berövats livet. Det är vårt hopp också för våldsverkarna. Kyrkan lär oss högtidligt: ”Det finns inte någon, det har inte funnits någon och det kommer aldrig att finnas någon för vilken Kristus inte har lidit” (Katekesen art. 665).

Det är vårt hopp för dem som sörjer. I måndags firade kyrkan Jungfru Marias smärtor, hon som stod vid sin sons kors. Ingen smärta har varit som hennes. Ingen finns som inte kan ta sin tilflykt till henne, nu och i vår dödsstund. Ingen har gjort det och blivit sviken.

Det är vårt hopp med tanke på folken och deras ledare, även om de tycks blinda och förblindade. Vad hindrar dem att lyssna till kyrkans vägledning i moraliska och samhälleliga ödesfrågor? För att förhindra framväxten av en ”dödens kultur”, som påven kallar det. Endast för den gudlöse är han som en ”som står i vägen”. I själva verket vill han bereda vägen och ge folken hopp. En av våra första landslagar inleds med orden: ”Kristus är främst i vår lag”.

Det är hoppet för alla som står på längre avstånd, men ändå är berörda. Hoppet för att hitta rätt väg. Var vi än befinner oss på vägen. Antingen vi har kommit på avvägar och nästan förlorat hoppet. Han letar och söker efter varje bortsprunget får. Han är vårt hopp när vi ingenting förstår, när tankarna slinter och snurrar runt. Han är den fasta klippan.

Han är hoppet i lärjungens lidande och nattens mörker. Där fortsätter hans lidande. I sina lemmar. Det är den lidandes ära och värdighet att få dela hans lidande. Lidandet är verkligt, precis som hans lidande var. Ändå finns ett hopp. ”Lägger jag mig i dödsriket är du också där”, säger psalmisten. I påsknattens inledning sjunger kyrkan: ”Detta är den natt om vilken det står skrivet: ’Natten skall lysa som dagen, ja, mörkret skall vara som ljuset’”.

Hoppet har sitt eget språk, bönen. Kyrkans intensivaste bön är den heliga eukaristin. Där påminns vi om och stärks i hoppet. Kristi offer bärs på nytt fram inför våra ögon, för att vi skall förena våra liv och våra lidanden med hans offer och överlåtelse. ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi”. För att vi skall bli delaktiga av honom.

Lovad vare Jesus Kristus som givit oss detta hopp.

Amen.

2005-12-09