23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 35:4-7a Jak 2:1-5 Mark 7:31-37

EFFATA

Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten Jesaja det budskap vi hört i evangeliet. Och han gjorde det med poetisk intensitet och tidlös skönhet. Vem får inte hopp när hon hör profeten säga: ”Säg till de förskrämda: ’Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här… Han kommer själv för att rädda er.’ Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen,.. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång.”

Detta löfte blir uppfyllt för våra ögon i evangeliet. Vi hör, ser och känner vad Jesus gör med den dövstumme mannen i evangeliet. Han måste haft goda vänner. Dessa kommer med honom till Jesus. Själv är han döv och nästan stum. Isolerad från omvärlden. Inlåst i sin egen värld och sitt trånga hjärta, modlös och förskrämd, som profeten sade. Ibland behövs vänner som pekar i en riktning vi blivit blinda för. Som säger det ord vi inte kan säga oss själva. Eller som hittar vägar förbi omänskliga hinder i sjukvårdsköer och -byråkrati. Vännerna ber Jesus lägga sin hand på honom. Det är vad alla kan göra i förbönen för den vi inte kan hjälpa själva.

Det står att Jesus tar honom avsides från folket. Undret sker inte på den offentliga scenen. Det är inget spektakel inför publik. När Jesus botar mannen så finns bara han och Jesus i hela världen. Så unik och dyrbar är varje människa. Som om Jesus själv hade hittat en skatt i en åker, som ingen ännu upptäckt.

Jesus går konkret, mänskligt och kroppsligt till väga. Han rör vid mannen. Han sticker fingrarna i hans öron, och rör vid hans tunga. Betydelsen av kroppslig beröring är urgammal erfarenhet. Evangeliet både bekräftar denna insikt och fullkomnar den. Så viktig är vår kropp. Aposteln talar om att våra kroppar skall förhärliga Gud (1 Kor 6:20). Saliv användes i den tidens läkekonst. Ingenting i kroppen är oviktigt. Utan saliv är det svårt att tala. En kyrkofader ger saliven dessutom en andlig tolkning och jämför den med smaken i Guds ord. ”Herrens ord är sötare än honung, än självrunnen honung” (Ps 19:11). Gud har antagit vår mänskliga kropp för att anpassa sig till våra mänskliga behov.

Samtidigt skymtar här fram något som går därutöver. Jesus är inte bara en helande medmänniska. Hans mänsklighet förmedlar vad han bär i sitt innersta, hans enhet med Fadern i den helige Ande. Det står att han ”såg upp mot himlen och andades djupt”. Därefter uttalar han sitt kraftfulla ord. Får vi inte i detta se en antydan om den Heliga Treenigheten, ur vilken Ordet framgått? I skapelsens morgon sägs det om det som skapas att ”det var gott”. Här, när människan nyskapas, bekräftas det av folket: ”Allt han har gjort är bra”.

Läkedomsundret blir ett tecken, en bild för hela frälsningen. Därför används Jesu ord, Effata, vid varje katolskt dop. Det dop som nyskapar människan och sätter henne i stånd att tala med klar och tydlig röst. Till dopet hör ju att den sanna tron bekänns, antingen av dopkandidaten själv eller av hans föräldrar och faddrar. Vid ett barndop säger prästen: ”Effata! Öppna dig!… Må Jesus Kristus låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron…”.

Men detta är ett mönster för varje omvändelse och för hela det kristna livet. Tron kommer av att människan lyssnar till Kristi ord, öppnar sig för detta ord och själv kan bekänna sig till Ordet. Det är vad som sker i varje liturgi. Vi lyssnar till Guds ord och kan så bekänna tron. Som vi läser i Salomos Vishet: ”Visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent” (Vish 10:21).

Konkret sker det i vårt dagliga liv när vi stänger vårt öra för lögnen och frestelsen och vänder det till sanningen och det rätta. Vi befrias från syndens instängdhet och förs ut på rymlig plats. Först genom att bekänna den begångna synden. ”Så länge jag teg tynade jag bort… dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka.” Men psalmisten fortsätter: ”Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld” (Ps 32:3f). För att i fortsättningen få hjälp att använda tungan rätt, till det Benedikt kallar: ”få och förnuftiga ord” (RB 7:60).

Men undret med den dövstumme upprepas hela tiden och varje gång på ett nytt sätt. I vår nöd och instängdhet är vi som den dövstumme, instängda och isolerade i den egna småaktigheten, den egna begränsningen. Kyrkan är som de där vännerna, som milt och med goda råd leder oss fram till Kristus och hans ord. Och varje gång vi fastnar, frestas vi att tro att det inte finns någon räddning, att det är lika mörkt och hopplöst som det verkar. Därför låter oss kyrkan lyssna till profetens ord: ”Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här… Han kommer själv för att rädda er”. Bara genom att läsa dessa profetord, kanske högt för sig själv, är att utlämna sig åt och ana deras kraft.

Jesu konkreta tillvägagånggssätt är som praktiska råd att följa. Han tog mannen avsides. Varje dag behöver en sådan avskildhet. Och när Jesus försvunnit ur synfältet får vi göra som Josef och Maria den gången när han dröjt sig kvar i templet. Leta och söka tills vi finner honom på nytt. Det är Jesu ord som löser tungans band hos mannen. Bara att regelbundet läsa ett stycke ur bibeln varje dag är att långsamt lära sig känna igen hans röst. ”Hör på mig och försök att förstå”, säger Jesus (Mark 7:14). Lyssna ”med hjärtats öra” säger den helige Benedikt (RB prol 1). Mycket i konsten att lyssna består i att själv bli tyst. Och att härda ut i den tystnaden, härda ut med den egna tomheten och utblottelsen, i väntan och hopp.

Ibland är det tyst, outhärdligt tyst, och vi frågar, med psalmisten ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?” (Ps 10:1). Det är ingen tillfällighet att bibeln också berättar om Jobs klagan och bittra frågor, eller om Predikarens erfarenhet av alltings tomhet och fåfänglighet. Också det är profetior. Sammanfattade och fullkomnade i Jesu eget lidande, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Det avgörande och slutliga EFFATA är det han själv fick höra i nattens och dödens totala tystnad, när Gud uppväckte honom från de döda och kallade ut honom i påskens ljus och insatte honom på den himmelska tronen. Det är denna påsktro vi bekänner och firar i varje eukaristi. Redan här och nu får vi en försmak av det rike där våra öron blivit vidöppna och våra röster befriats från all stumhet och vi får instämma i alla heligas och änglarnas Helig inför den himmelska tronen.

Lovad vare vår Herre Jesus Kristus som givit oss detta löfte och som redan nu öppnar våra öron och löser vår tungas band.

Amen.