2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

1 Sam 3:3b-10,19 1 Kor 6:13c-15,17-20 Joh 1:35-42

Tala, Herre! Din tjänare hör.

Någon berättade om ett vägval hon hade gjort och avslutade med att säga: ”Det känns rätt”. Uttrycket har blivit så vanligt att många inte ens reagerar längre. Känslan har blivit den högsta bekräftelsen på att man valt rätt i livets vägskäl. Men – är känslorna alltid att lita på? Växlar de inte lika snabbt som det skånska vintervädret? Är det inte bättre med klara bud och regler? I dagens läsningar skymtar en syntes, ett katolskt svar, en enhet mellan yttre lydnad och inre frihet. Inte minst i den första läsningen om den unge Samuel i templet.

1. Människan behöver vägledning
Samuel var från sin födelse överlåten åt Gud. Hans mor Hanna hade lovat detta redan innan han föddes. Han var utvald till profet. Han skulle lyssna till Herrens röst och förkunna hans ord för folket. Redan som ung pojke fick han växa upp i templet och fostrades där av prästen Eli. En natt ropar Herren på Samuel, men han har ännu inte lärt sig att känna igen Herrens röst. Istället tror han att det är Eli som ropar. Han skyndar till honom och säger: ”Här är jag, Du ropade på mig”. Eli skickar honom tillbaka till hans säng. Detta upprepas två gånger. Först när Samuel kommer den tredje gången förstår Eli att det är Herren som ropar på Samuel. Då får han rådet att nästa gång svara: ”Tala, Herre! Din tjänare hör.” Och nu hör Samuel det han inte hörde förut, att det är Herren som vill tala med honom. Genom prästens vägledning lär sig Samuel känna igen Herrens röst.

Något liknande hände i evangeliet. Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar, när Jesus kommer gående. På hans utseende kunde man inte utan vidare känna igen vem det var. Men Johannes ser klarare och säger: ”Där är Guds lamm”. De båda lärjungarna hör vad vägvisaren säger och följer efter Jesus. Genom Johannes ord får de sina sinnen öppnade. Så småningom skall de lära sig att själva urskilja hans röst bland tusen andra.

Också vi behöver vägledning för att känna igen Herren. Vi behöver någon som pekar i rätt riktning. Det är kyrkans uppgift. Det är uppgiften för föräldrar och lärare, för kateketer och präster. I söndags hörde vi evangeliet om Jesu dop. Från himlen löd Faderns röst: ”Du är min älskade son”. Det vittnesbördet förmedlas till oss av kyrkan. Hela kyrkans vittnesbörd, hennes undervisning och katekes, hennes liturgi och själavård, vill öppna våra ögon och öron för honom, vår sanne Herre och Herde, så att vi lär oss känna igen den gode Herdens röst och kan skilja hans röst från alla andra röster som vill fånga och påverka oss. Utan kyrkans vägledning är människan utlämnad åt gissningar, falska läror eller tillfälliga känslor.

2. Ändå måste vi lyssna själva
Eli skickade tillbaka den unge Samuel till nattens mörker. Där fick han följa prästens råd och säga: ”Tala Herre! Din tjänare hör.” Ensam fick han lära sig lyssna till Herrens röst och budskap. Konkret och direkt fick han som profet ta emot och sedan förkunna det han hört. Och det vara inget lättsamt budskap han fick förmedla, utan Herrens dom över Eli, som inte hade hållit sina söner på Herrens vägar. Benedikt hänvisar till detta, som en varning till abboten att inte ”överse med de skyldigas fel, utan så snart de visar sig, skall han efter förmåga skära bort dem vid roten och därvid minnas den fara som hotade Eli, präst i Silo.” (RB 2:26).

Nu hade förvisso Samuel en särskild uppgift, som inte är var mans. Men i en mening måste vi alla göra som Samuel. Varje människa har en unik och personlig väg att gå, som bara hon själv kan lyssna fram. Därför uppmanar oss evangeliet att gå in i vår kammare, i vårt hjärtas innersta, stänga dörren för allt yttre larm, och inte bara tala, utan också lyssna, lyssna med hjärtats öra (RB prol 1). I vårt innersta finns det vi kallar samvetet, ”människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd” (Vat II, GS 16).

Samvetet måste förvisso fostras och formas efter evangeliet och Kyrkans bud. Också en profet som den heliga Birgitta lade fram sina uppenbarelser för sina själasörjares prövning. Men det ersätter inte det egna samvetets röst och tillämpning. Tvärtom når samvetet genom denna samverkan sin egen fullkomning. ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den”, säger Herren genom profeten Jeremia (31:33). I det nya förbundet skriver inte Gud på tavlor av sten, utan på tavlor av kött och blod (2 Kor 3:3). Om vi inte lär oss att känna igen samvetets röst och följer dessa maningar, om vi inte lär oss att handla och välja väg inifrån, från stillheten inför Guds ansikte, blir vi antingen stela och fyrkantiga legalister eller också blir vi rö för vinden, glider lätt med strömmen och förväxlar samvetet med ytliga känslor. Ofta blir rädslan den styrande faktorn. Varje gång vi hamnar i diket eller kommit på avvägar, beror det på att vi slutat lyssna, att vi inte ”stannat” hos Herren, som evangeliet sade att lärjungarna gjorde.

Det betyder inte att den inre rösten skulle vara en annan än kyrkans röst. Fienden blandar sig också i vårt inre för att förvirra våra tankar. Därför bör de innersta tankarna då och då blottläggas för den andlige fadern eller modern (RB 7:44; 46:5). För att avslöja och beröva de onda tankarna deras makt, för att lära oss att skilja mellan andarna. Denna ödmjuka öppenhet är inte till för att hindra den inre växten och friheten, utan för att befrämja den.

3. För att nå den sanna friheten
Kyrkans vägledning genom undervisning och själavård strider inte mot samvetet, även om det ibland kan upplevas så. Kyrkan vill inte fostra människor som bara apar efter, som inte vågar tänka eller handla på eget ansvar. Samtidigt vet kyrkan att vi behöver hennes vägledning, just för att vi skall bli de unika individer som vi är skapade att bli. Han söker vårt innersta gensvar, han törstar efter vår genkärlek, efter vår överlåtelse åt hans vilja och unika plan med våra liv.

Därför får vi med Samuel säga: ”Tala, Herre! Din tjänare hör”, eller med en annan profet: ”Här är jag, sänd mig” (Jes 6:8). Aposteln Paulus uttrycker denna hisnande enhet mellan människans innersta och Guds vilja, när han i dagens andra läsning säger att vi skall bli tempel för den helige Ande. Varje person är en kyrka i miniatyr. Tidigare har aposteln sagt: ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom” (1 Kor 6:17). Han i oss, vi i honom. I dagligt lyssnande och daglig överlåtelse åt hans vilja och ledning. Även under perioder då vi varken hör eller ser leder Herren. Så värdefulla är vi. Så enorm är Guds kärleksfulla plan med var och en. Det finns ingen gräns för denna enhet.

Hela vårt liv, kropp och själ och allt vi gör tillhör Herren. Han har ”köpt” oss med sitt dyrbara blod. För att vi skall kunna ge allt tillbaka och förhärliga honom. Ingenting hamnar utanför. Som Benedictus säger när han talar om att göra upp affärer: ”så att Gud blir förhärligad i allt” (RB 57:9). Också känslorna finner då sin plats, som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta”.

Amen.