TRETTONDEDAG JUL – EPIFANIA – 2003

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Evangeliet på Trettondedag jul doftar av rökelse och myrra. Den fattiga familjen i Betlehem hedras med kostbara och väldoftande gåvor av höga gäster. Det är en sagolik liturgi vi firar, med historiska rötter i Alexandria och den östliga kyrkan, där man firade Herrens uppenbarelse, hur barnets gudomliga ljus och härlighet uppenbaras, inte bara för de judiska herdarna i Betlehems närhet, utan för de vise männen från fjärran länder. Under historiens gång har de blivit tre till antalet, gåvorna var ju tre, och konungar, eftersom profeten talat om det (Ps 72:10). De har fått namn, Caspar, Balthasar och Melchior, vars begynnelsebokstäver man skrev på dörrarna. Från början var det sannolikt en husvälsignelse – ”Må Kristus välsigna detta hus” – ”Christus benedicat mansionem” – Christus för Caspar, Balthasar för ”benedicat”, Melchior för ”mansionen”. Evangeliet skimrar av österländsk glans, samtidigt som det rymmer trons bistra dramatik och historia.

Födelsen i den lilla staden i Judéen drar till sig människor från fjärran länder. Judafolkets messianske konung är inte bara deras. Vi hörde aposteln säga: ”tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi”. Det bibliska budskapet har sina rötter på en bestämd plats på denna jord. ”Frälsningen kommer från judarna”, som Jesus säger på ett annat ställe (Joh 4:22). Samtidigt ser vi redan från början dess universella syftning och attraktionsförmåga. Matteusevangeliets slutackord, ”gör alla folk till mina lärjungar”, antyds redan här i dess begynnelse.

De österländska stjärntydarna representerar den sökande människan. I dessa har hon goda förebilder. Kyrkan har djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Evangeliet vågar t.o.m. ställa fram stjärntydare som föredömen, den tidens astrologer, representanter för ett sökande som också rymmer så mycken vilsenhet och rent avguderi. Men hon vet att detta inte leder ända fram. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen, profetens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyssnade till genom de skriftlärda i Jerusalem.

När Jerusalems invånare får höra om stjärntydarnas frågor grips de inte av nyfikenhet. De borde ju ha varit de ivrigaste att söka sin egen messianske konung. I stället blir de oroliga och gör gemensam sak med Herodes. Matteus skall längre fram i sitt evangelium skriva: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför” (Matt 8:11f). Det mönstret tycks upprepa sig idag, i en allt snabbare takt, inte minst i det ”kristna” västerlandet. I den s.k. tredje världen växer på många håll skarorna kring krubban, medan det Europa, som sänt ut så många missionärer, är på väg att bli en efterkristen kontinent. De som står närmast blir blinda, medan andra ser. Också på ett mindre plan upprepas detta mönstret, även i kyrka och kloster. Johannes Cassianus talar om hur dubbelt allvarligt det är när en munk förlorar sin första kärlek. Ju större gåva, desto större ansvar. Människan kan förspilla sina chanser. Medan Gud suveränt kallar dem vi minst anar.

Evangeliet om de vise männen har ofta inspirerat den fromma fantasin, men det var ingen idyll. Herodes skydde inga medel för att stoppa varje tänkbar konkurrent. Hans hyckleri om att själv vilja hylla den nyfödde, känns igen i den världsliga maktens tal om människolivets okränkbarhet, vid högtidliga tillfällen, medan man låter barnamorden fortsätta. Det är ju ett märkligt fenomen vilka ”oroliga” och upprörda reaktioner kyrkan och tron kan utlösa, en numera politiskt maktlös kyrka, och en tro som man inte begriper, men ändå tycks frukta. ”Herodes, varför är du rädd?”, sjunger kyrkan i en hymn.
Stjärntydarna tycks oberörda av den upprördhet och det hyckleri som deras fråga utlöser. De lyssnar artigt på Herodes och de skriftlärda. De argumenterar inte, men fullföljer sedan sitt eget sökande och följer det råd de fått. De vet att skilja mellan de skriftlärdas ord och ondskans ränkspel. De kan skilja mellan andarna. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt eget ursinne. Så avväpnas ondskans planer. Gud tar suveränt också makten i sin tjänst.

I detta ryms ett mönster för Guds rådslut och sätt att handla. Mitt i den värld där maktlystnad, förvirring och hyckleri dominerar, där de flesta tycks blinda och döva, sänder Gud sin älskade Son och genomför sin plan. I dramats slutskede, passionshistorien, får Messias förvisso ge sitt liv. Men också detta skall på uppståndelsens dag visa sig ingå i Guds plan. Och redan här i evangeliets upptakt ser vi samma mönster. Suveränt och stilla, både mitt i historien och utan att världen upptäcker det, genomför Gud sin plan.

Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger inte främst i deras sökande, utan i deras ödmjukhet. Deras sökande bland stjärnorna gjorde dem inte till naturdyrkare. Ännu mindre till fatalister som tror att livets mening går att utläsa i horoskop. De tillber inte stjärnorna, utan den Herre som tar stjärnor i sin tjänst.

De var öppna för att Gud utvalt ett särskilt folk och att han talade till dem genom detta folks profeter. Deras egna observationer uteslöt inte, utan lät sig krönas av profeternas vittnesbörd. Filosofin behöver teologin. Naturvetenskapen etiken. Humanismen behöver tron. Det mänskliga sökandet fullbordas av Guds egen uppenbarelse.

Därför känner de igen Messias i Marias barn. Deras vishet är stor nog att igenkänna Guds närvaro i detta värnlösa barn. Det de mäktiga och denna världens visa oftast inte ser. Men de ödmjuka ser det och gläder sig. Som en annan profet förutsagt: ”De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren” (Jes 29:19). Och så förenas de visa med de enklaste herdar – begynnelsen till en ny gemenskap, en katolsk gemenskap.

I denna deras tillbedjan ser vi den sanna visheten, källan till frid och glädje. Inte bara en gång måste vi falla ner och tillbedja, utan ständigt. I daglig överlåtelse. I stillhet och hjärtats förkrosselse, i tålamod för den besvärliga medmänniskan, i tjänandet av de hungrande och rättslösa, i omutligt saktmod inför motståndare och belackare, i orubblig fasthet när motgångar och prövningar möter, i lyssnande till hans ord, i ständig bön och tacksägelse, vad som än händer, i tron på att Gud leder oss genom denna värld, när vi oryggligt håller fast vid den Gud har sänt, också på hans väg till lidande och kors. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.
Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. Det är från detta barn som dragningen utgår. ”I Ordet var liv” säger Johannesprologen, ”och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Gåvorna som de vise männen bär fram, guld, rökelse och myrra, syftar alla på honom som de tillber. Guldet för att han är Konung. Rökelsen för att han Guds Son. Myrra för att han är människa och dödlig. Det vi frambär av tro och överlåtelse, har han själv lagt i våra händer. Den vi söker har själv kommit oss till mötes. Julens saliga utbyte fullbordas när vi gör hans överlåtelse till vår. Det offer vi nu frambär i denna eukaristi har han själv lagt i våra händer. Kom låt oss tillbedja honom. 

Amen.