25 år som katolsk präst
25 år som katolsk präst
Mariavalls vänners årsmöte 20.3.2010
Inledning
Det hade funnits goda skäl att hövligt tacka nej till inbjudan att tala över detta ämne. Att tala om sin egen historia kan leda rejält fel, inte minst om prästen är munk. Dessutom är den enskilde katolske prästen egentligen ointressant, betydligt ointressantare än den ”pastor Svanteson”, som fanns dessförinnan. Två skäl tycks mig dock väga tyngre. Dels befinner vi oss i det av påven Benedikt XVI utlysta ”prästernas år”. Det är en möjlighet för både präster och lekfolk att på nytt upptäcka prästämbetets gåva. Det andra skälet är att den som fått del av prästvigningens sakrament har blivit ”en annan”. Teologin talar om att prästen är en ”alter Christus”, en ”annan Kristus”, även om utsidan ser likadan ut efter vigningen. Det är om denne ”andre” och hans 25 år som det här skall talas.
Varje tidsmått har en början, en utsträckning och en avslutning. Jag skall tala om de 25 årens början och vägen dit, om deras fortsättning och om deras fullbordan.
1. Början och vägen dit
Hur ser vägen ut till Katolska kyrkan? Hur hittar man ingången? Kyrkans katedral är stor och har många ingångar, förmodligen lika många som de som tar steget in i den. Vägen dit är personlig och återspeglar den som går den. Inte minst för den som sedan barnsben vuxit upp i Svenska kyrkans hägn, varit präst i denna kyrka i 18 år, och dessutom varit övertygad om att några av de evangelisk-lutherska trossatserna var bättre grundade i Skriften än motsvarande katolska.
Först en kort antydan om hur jag tänkte under tiden som präst i Svenska kyrkan. Redan där hade jag blivit övertygad om att Kyrkan var en av Kristus grundad realitet. Redan mina evangelisk-lutherska lärare hade ställt och väckt kyrkofrågan. De hade öppnat ett fönster med utsikt mot den kyrka som vi bekänner vår tro på i trosbekännelsen. Att det var ett fönster, men inte en dörr, skulle jag upptäcka långt senare. Vidare hade jag lärt mig att den fullmakt Kristus gav åt sina apostlar hade sin fortsättning i Kyrkans prästerliga ämbete. Det ämbetet var alltså inte ett påhitt av senare teologer och kyrkofurstar. Redan långt före konversionen var jag också beredd att bejaka att aposteln Petri särställning bland apostlarna hade sin fortsättning i det ämbete som innehas av biskopen i Rom. De vindar som började blåsa under 60- och 70-talen, där varje ämbete misstänktes som ett uttryck för maktmissbruk, kom i mitt fall för sent.
Det som däremot teologiskt gav mig en viss reservation gentemot katolsk tro rörde frågan om tron och nåden, och hur en människa ”blir frälst” eller ”rättfärdiggjord” som teologin uttrycker det, där jag länge förblev ”troende lutheran”. Dessa frågor spelade ju en avgörande roll under reformationsskedet. Lutheranerna hävdade att människan blir frälst av tron och nåden ”allena”. Människan kan inte göra något i den saken. Frälsningen är ett verk av nåden allena. Katolsk tro svarade att människan måste ta emot och samverka med den gudomliga nåden. Till detta hör också synen på människan. För lutheranerna var människan totalt fördärvad av synden, också hennes vilja. Därför hänger allt på tron och nåden ”allena”, åtminstone i förhållande till Gud. Medan katolsk tro lärde att människan är försvagad, men att hennes vilja förblir fri.
Nu har den ekumeniska dialogen kring de här frågorna hyfsat ekvationen på många sätt. Så sent som i förra veckan (11.3.2010) framlades en ekumenisk rapport i denna fråga – deltagare har varit de lutherska kyrkorna i Finland och Sverige och den Katolska kyrkan. Frågan gäller den s.k. rättfärdiggörelsen, varom en gemensam deklaration mellan katoliker och lutheraner på högsta ort undertecknades redan år 1999. De gamla kontroversfrågorna behöver inte förstås på det sätt som en gång ledde till kyrkosplittring. Det är glädjande framsteg, men enligt min mening återstår åtskilligt för att dra konsekvenser av en samsyn i denna avgränsade fråga. Den underliggande saken rör, enligt min mening, frågan om samverkan mellan gudomlig nåd och mänsklig vilja, vilken för mig blev avgörande. Den fråga som först stängde dörren blev sedan just den dörr som öppnades, också för andra perspektiv.
Efter avslutade kompletterande studier i katolsk teologi skrev jag i ett brev till biskopen strax före den katolska prästvigningen: ”För mig har studiet bekräftat det jag tidigare successivt anade, nämligen att ”allena-tänkandet” är mera missvisande än klargörande”. Det jag här kallar ”allena-tänkande” kan med en annan term kallas ”monergism”(ung. endast ett (Gud) handlande subjekt). Det betyder att Gud gör allt, ensam, för att frälsa människan. Det katolska alternativet, samverkan (lat. cooperatio; grek. synergia) mellan nåd och mänsklig frihet, betyder att Gud förvisso gör allt, men i samverkan med den mänskliga friheten. Gud utför visserligen hela frälsningen, men inte utan människans samverkan (totum, sed non totaliter). Luthers utsaga att tron är ett verk av Gud i oss utan varje mänsklig medverkan (in uns ohne uns) skulle reducera människan till en ”sak”,som Gud påverkar utifrån. Enligt katolsk tro förminskas därmed hemligheten att Guds handlande i sig innesluter den mänskliga viljan, som nåden knyter an till och befriar.1
Frågorna kan tyckas abstrakta och kanske obegripliga, men de har fått omfattande konsekvenser i kyrkornas och de kristnas liv. Ett exempel är hur man i respektive kyrka förhåller sig till Kristi offer på Golgota. I luthersk tradition uppfattas korsoffret som något avslutat, som man bara kan förhålla sig till i tro. Den troende förblir inför korset passiv mottagare. Hela accenten ligger på vad Kristus har gjort en gång för alla. Att här tala om att den kristne skall följa och bära korset vore ju ett tecken på att inte vara nöjd med nåden, som bara kan tas emot i tro. Tron måste hållas ren från det som har med efterföljelse och helgelse att göra, lärde vi oss i den lutherska pastoralteologin. Det är ingen tvekan om att det i luthersk tradition här har vuxit fram en imponerande spiritualitet, t.ex. en skatt av hymner, som imponerar, också på en katolik.
För katoliken är dock korsoffret inte något som utesluter, utan tvärtom efterfrågar människans efterföljelse och offer av sig själv. Ett konkret exempel är den smärtorika rosenkransen eller korsvägsandakten i den katolska påskförberedelsen, där den troende inte bara i tro tar emot det Kristus har gjort, utan där Kristi väg till korset ger ett mönster för hur vi som kristna skall leva våra liv och därigenom dras in i Kristi överlåtelse och väg till Fadern. Guds nåd är inte ”allena”, medan människan passivt står som åskådare. Frälsning och försoning förenar Guds stödjande nåd med människans frihet. Den troende dras in i sin Herres överlåtelse och offer. Korset är inte bara Guds sätt att befria människan från skuld. Det frigör människans vilja och ger henne kraft att följa sin Herre på samma väg.
Från mitt brev till biskopen vill jag ge ännu ett exempel på en punkt där den katolska samverkan för mig öppnade ögonen. Det gäller mariologin.
Marias plats i den katolska kyrkans liv är inte någon tillfällighet. Hon finns där, inte i centrum, men alldeles bredvid. Inte av hänsyn till folkfromhet eller sentimentalitet, utan av teologiska skäl. Hennes plats är helt beroende av hennes närhet till sin son, det inkarnerade Ordet. Men det är just denna närhet som uttrycker centrala sanningar, både om Gud och om människan. Maria är ett vittnesbörd både om inkarnationens verklighet och om människans kapacitet och värdighet. Andra Vatikankonciliet (1962-65) gav mariologin en balanserad plats och utformning. Men då blir det, enligt min mening, också nästan tydligare var de återstående gränserna går.
Nu vet jag att många evangeliska teologer idag inte skulle uttrycka sig som man gjorde under reformationsskedet. Själv fann jag det dock intellektuellt nödvändigt att gå tillbaka till det skede i historien, där vi en gång gick skilda vägar. Och de lärare och vägledare jag hade som teolog och präst i Svenska kyrkan, för dem var det fortfarande realiteter. Idag är sådana svårare att finna.
En av 1900-talets stora evangeliska teologer, Karl Barth, är dock ett vittne om det jag ovan försökt beskriva. För honom är mariologin irrlära, ja själva centrum i den katolska ”häresin”: Orsaken, enligt Barth, är att katolsk tro räknar med mänsklig cooperatio i frälsningen. Jungfru Marias fria ”ja” är utgångspunkten i mariologin, medan för Barth den rena tron är fri från varje reciprocitet/ömsesidighet. Monergismen i ovanligt tydlig form.
Till biskopen skrev jag att det reformatoriska ”allena”, som tidigare varit en stolt bekännelse, riskerar att stänga den dörr som cooperatio vill öppna för, hela människans delaktighet i nådens nya liv. Nåden behöver den mänskliga friheten för att bli vad den är.
Det hela bekräftades några dagar efter prästvigningen vid ett besök hos systrarna i Mariendonk i Tyskland, fadderkloster till systrarna i Mariavall. Vid rekreationen frågade abbedissan Mutter Liudgardis vad som var ”nytt” efter detta studieår? Jag svarade med att berätta om det lutherska ”allena-tänkandet” och de nya insikterna jag nu tyckte mig ha fått. Systrarna reagerade spontant och drog själva konsekvenser på område efter område, eukaristi, kyrkosyn, människosyn, monastiskt liv etc. Någon sade: ”Då blir det ju uteslutet att förenas med Kristi offer, om, nämligen, Gud gör allt och människan förblir enbart mottagande.
Jag kunde skriva i dagboken: ”Saker och ting har genom studiet kommit på rätt plats. Luckor har fyllts igen. Nu stämmer det.” Det som tidigare hade varit en stängd dörr, hade nu blivit just dörren in. Strax därefter återvände vi till Sverige.
En dörr hade öppnats. Nu kunde det börja. Hur fortsatte det?
2. Fortsättningen
Den prästerliga erfarenheten blev inte så dramatisk, eftersom jag redan tidigare hade gjort det jag nu fick göra som katolsk präst. De yttre gesterna är ju ofta de samma. Till det yttre är våra liturgier idag nästan intill förväxling lika. Jag var redan van att både celebrera och höra bikt. Ändå dök det upp skillnader. Små, men symptomatiska.
Före en av de fösta mässorna hos systrarna i Östra Sönnarslöv kommer det in en mamma i sakristian, jag vill minnas hon var av polskt ursprung. Hon hade sin pojke i motvilligt släptåg: ”Han skall gå till bikt.” Jag blev lite perplex, men fick ett samtal med pojken på tu man hand. Det som fått denna händelse att förbli i minnet är inte det tveksamma i att mamman ville ha prästens hjälp att fostra sin pojke, utan att hon vände sig till mig utan att ens veta vad jag hette. Jag var helt enkelt präst. Denna erfarenhet har upprepats otaliga gånger, oftast i vanliga församlingar, som semestervikarie, vid församllingsreträtter el.dyl.. Jag hade också tidigare haft en hel del själavård, men att bli tagen i anspråk, utan att man ens vet vad jag heter! Den katolske prästens namn är ointressant. Han är helt enkelt präst. Det är lika märkligt som att köa i Peterskyrkans sakristia för att få sina mässkläder och sedan få fira mässan vid aposteln Petri grav, vilket jag fick göra 25 år senare.
En gång om året firar stiftets präster oljevigningsmässan tillsammans med sin biskop. Då förnyar de också sina prästvigningslöften. Det är darrigt. Bara att stå där, i vetskap om att tusentals präster runt hela jorden gör detsamma, i en gemenskap över alla nationella gränser och genom alla skeden i historien, ända tillbaka till apostlarna. Det är god medicin när man ibland suckat över att den s.k. inkulturationen, infogandet av den relativt invandrarpräglade katolska kyrkan i vårt land och dess kultur, går så långsamt.
De första åren bekräftade ofta en förvånande upptäckt. Trots att jag stått katolsk tro nära under många år och ofta deltagit i katolska sammanhang, var skillnaden större än jag hade trott. En tid efter prästvigningen skrev jag i dagboken: ”Jag går omkring i den katolska katedralen, ser hur linjerna löper och hur detaljerna ser på nära håll.” De flesta ”möbler” är desamma som jag sett i min gamla kyrka, men de står inte riktigt på samma ställe. Här har de kommit på rätt plats.
Detta är naturligtvis mera psykologi än teologi. Somliga skulle säga att det är typiska reaktioner bland konvertiter. Ändå hör det till erfarenheten. Kyrkan ser annorlunda ut inifrån. Det utesluter inte att känslorna inte riktigt följer samma takt som intellektet. Sådant beror naturligtvis på den bakgrund man har. Fortfarande finns det en varm tacksamhet för allt det som Svenska kyrkan har gett mig.
Det är inte bara ”möbler” som kommer på rätt plats i kyrkan. Det gäller också trons olika sanningar. Det märks i biktstolen. Jag hade ju också tidigare haft själavård och lyssnat till människors bikt. Samtalens mänskliga sida och de olika problemen är sig lika. Alla kyrkor har en ”problemgemenskap” däri att de lever i samma tid och delar samma kulturella villkor. Ändå är det en skillnad. Problemen blir sällan så dramatiska eller komplicerade i den katolska biktstolen. Det har flera orsaker. Kyrkans långa erfarenhet och moralteologiska ryggrad gör det lättare att sortera och ställa diagnos. Alla problem har inte med synden att göra, som jag gärna trodde som protestant. Synd förutsätter frihet och där andra faktorer har varit med i bilden får man hänvisa till andra botemedel. Ofta är det en befrielse att höra att det som vederbörande trodde var en synd, inte är det. Kanske är det bara en känsla eller en frestelse. Ibland handlar det om en prövning som man måste bära. Katoliken närmar sig korset inte bara för att få förlåtelse, utan också för att upptäcka något hon måste bejaka och bära.
Det märks också när tron angrips och frågorna kommer. Man behöver inte tänka ut ett eget försvar för den eller den trossanningen. Det är ju inte jag eller någon teolog som har tänkt ut det hela. Kyrkan har sin organiskt framvuxna tro. Någon uttryckte det så: ”Kyrkan är inte flummig, komplicerad eller omöjlig. Hon är gudomligt enkel. Petrus och hans tillbehör.” Det ena svarar mot det andra. Var sak har sin plats i helheten.
I en annan anteckning har jag noterat: Vilken kraft det finns i kyrkan! Hennes många mänskliga svagheter kan egentligen inte rubba henne. När hon utsätts för snålblåst, rentav storm, är det lätt att tänka: Nu faller hon. Men det är ju inte henne det är synd om. Det är människorna och deras idéer som vacklar på torgen.
För prästen är kanske det mest hisnande att helt enkelt få vara präst. Trots att jag redan kallat mig så nästan i två decennier före den katolska prästvigningen. Jag har redan antytt ovan hur man tas emot och tas i bruk som katolsk präst, helt oberoende av den person man är. Men det går också djupare och har med själva begreppet präst att göra. I Norden fortsatte man ju att kalla kyrkans vigda tjänare för präster, vilket inte var fallet i de flesta andra reformationskyrkor. Men för den evangeliske prästen låg accenten på att han var ordets tjänare, Verbi Divini Minister. Förvisso hade han också uppgiften att förvalta och förmedla sakramenten. Men präster, så lärde man sig i den lutherska teologin, var egentligen något som hörde Gamla Testamentet till. Det vara bara där man hade ”offerpräster”. De behövdes inte i det Nya Förbundet. Men katolsk tro kallar prästen för präst, sacerdos. Det beror på att prästen är en ”alter Christi”, han representerar Kristus, som är det nya och eviga Förbundets överstepräst. Det är därför den katolske prästen sägs handla ”in persona Christi”.
Så har vägen fortsatt år efter år. Insidan visar sig hela tiden vara större än utsidan.
3. Fullbordan
Finns det något att säga om årens fullbordan? Jag vill antyda tre temata, som jag redan på olika sätt har varit inne på: Ekumeniken, mariologin och den personliga vägen.
Ekumeniken – som katolik kan man inte ta det lätt med enheten, trots att katolska kyrkan var sen i starten. Det var ju på protestantisk mark som ekumeniken först växte fram. För katolska kyrkan var det först genom Andra Vatikankonciliet som hon tog ekumeniken till sitt hjärta. Men historien följer underliga vägar. Idag tycks det vara katolska kyrkan, som tydligast påminner om den ursprungliga ekumenikens mål, en synlig och förpliktande enhet. Medan allt fler protestantiska röster tycks ha reducerat det ekumeniska målet till att ömsesidigt acceptera varandras olikheter. Hur kommer man vidare? Ofta sägs det att enheten är den helige Andes gåva. Betyder det att vi ingenting kan göra? Min tanke är att det på något sätt har med eukaristin som offer att göra. Både som utmaning för den teologiska dialogen och, än mer, för teologins praktik, vår egen kallelse att bereda väg till enhet.
Det andra temat är Maria. Hon är en bild för Kyrkan. I henne ser vi kyrkan som person. Hon är helt beroende av sin gudomlige Son, och samtidigt den som varit Sonens jordiska moder och nu är Kyrkans andliga moder. Hon är ett hoppets tecken. Mindre känt är att många fäder också ser henne som en förebild för prästen. Fylld av Anden födde hon Ordet till världen. Det är vad prästen gör i den heliga eukaristin, när han i den helige Andes kraft förvandlar bröd och vin till Kristi kropp och blod. Men för Maria har födelsen av sonen sin fortsättning och sin fullbordan när hon ger honom tillbaka åt Fadern och därmed åt världen. Tydligast ser vi det vid korset, där hon bejakar det svärd som går genom hennes själ. Också detta sker i frihet, med hennes samverkan. Det är hennes överlåtelse och offer. Hon inte bara föder Ordet till världen, hon frambär och ”offrar” honom i en total överlåtelse åt Guds vilja. På samma sätt i eukaristin. Prästen ”föder” Kristus genom konsekrationen. Men detta fullbordas när han frambär det eukaristiska offret. En mässa utan detta offer vore som att fira jul utan fortsättning i påsken. Inkarnationen fullbordas i påskens offer.
Det tredje temat är det personliga och existentiella, inte minst om prästen råkar vara munk. Det prästerliga och det monastiska kan konkurrera och reducera, men det kan också ömsesidigt befrukta och stärka vartannat. Målet för allas våra liv är inte att lyckas med det ena eller det andra. Målet är att fullborda överlåtelsen, genom honom som givit sig själv åt oss. Vi ber det varje söndag i den tredje eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig…”.
För munken är varje mässa ett suscipe, det han lovat i professen: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt löfte, och jag skall leva. Låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” Prästen, i sin tur, känner igen sin monastiska kallelse i varje mässa. Vid offertoriet ber han tyst: ”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.” I den eukaristiska bönen ber han: ”Tag emot och välsigna denna gåva och fullkomna den till en andlig offergåva, dig till behag.” Det är i mässan han lär sig att de enda gåvor som är Gud till behag är de som han själv givit och lagt i våra händer. Han ger oss dessa gåvor, som är hans Son, för att vi skall förenas med hans överlåtelse.
Det är i eukaristin vi lär oss hur vi skall leva. Det eukaristiska offret kan inte skiljas från de troendes frambärande av sig själva. Augustinus säger till de troende, med blicken på de förvandlade gåvorna på altaret: ”Det är ert offer som ligger på altaret.” Kristi offer har sin fullbordan i kyrkans och de troendes liv och dagliga överlåtelse. Paulus uppmanar de troende att frambära sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud (Rom 12:1), och om att lida det som ”ännu fattas i Kristi lidanden” (Kol 1:24). I går, på den helige Josefs dag, bad vi i kollektbönen: ”Hjälp din kyrka att alltid troget tjäna detta verk (hur frälsningens mysterier under Josefs trogna vård tog sin början på vår jord) till dess det en gång fullbordas.”
Vid eukaristin plågas vi av den splittring som fortfarande råder. Samtidigt är det i eukaristin som vi mer än någon annanstans ber om enheten. Där anas den, där är den fullbordad, om än i hoppet. I den saliga jungfrun har vi fått ett hoppets tecken. På ett personligt plan är det hon som ständigt stöder och förmedlar den nåd vi behöver.
Svaret och lösningen på hur enheten nås och våra liv fullbordas finns inte främst i teologi eller samtal, hur viktiga de än är, men i överlåtelse. Därför är det inte främst av teologiska skäl som det eukaristiska offret visar vägen. Det är bara genom eukaristin som överlåtelsen är möjlig. Där får vi allt för att kunna ge allt. Där är prästen som mest präst. Där lär vi oss vad nåden är. Där, och med stöd av den saliga jungfrun Maria, kan den katolske prästen och varje katolik av hela sitt hjärta säga: Nåden allena! Det paradoxala, och kanske ekumeniskt hoppfulla, är att samverkan mellan nåden och den mänskliga friheten öppnar för det som den evangeliske prästen hade lärt sig i sin katekes, att till slut alltsammans bara är nåd.
Det var genom nåden som prästen blev präst. Det var genom nåden han kunde fortsätta sin väg. Det är endast genom nåden som åren kan nå sin fullbordan.
1. Citaten ovan fritt ur Erwin Iserloh: Martin Luther. Fragen an uns – Fragen an ihn, 1983.