Inledning vid ekumeniskt panelsamtal i Kristianstad 2008-01-17

Inledning vid ekumeniskt panelsamtal i Kristianstad den 17 januari 2008

Pater Ingmar Svanteson
Katolsk präst och benediktinmunk

 
Vad är eukaristin?

Vår tid är ovan att ställa ontologiska frågor, hur saker och ting är. Spontant frågar man efter hur det fungerar, vad det ger, hur det upplevs och känns, pragmatiskt och emotionellt. Nästan som en kontrast vill jag därför ställa den mera grundläggande frågan vad eukaristin är. Några korta punkter: Tacksägelse, närvaro, offer, kommunion, trots att alla ord är för små.

Tacksägelse
I de tidigaste dokumenten om den kristna kyrkans nattvardsfirande användes begreppet eukaristi, vilket betyder tacksägelse. När vår Herre instiftade detta sakrament berättar evangelisterna och aposteln Paulus att Jesus tog ett bröd, tackade Gud och sade… Det hela skedde inom ramen för den judiska påskmåltiden, där husfadern ber en stor tacksägelsebön. Jesus anknyter till detta och kyrkan har sedan fortsatt att fira denna måltid under tacksägelsens förtecken. Tacksägelse för Guds väldiga gärningar i skapelse, återlösning och heliggörande. Ur detta växer eukaristins liturgiska högtidlighet och skönhet. Endast det bästa är här gott nog. Kring och ur eukaristin har den mänskliga kulturens skönaste frukter vuxit fram, i sång och musik, textilier, skulptur, arkitektur, konst. Kyrkan förädlar skapelsens alla gåvor och återger dem till sin Skapare. Som skapelsens språkrör och präst frambär människan hela skapelsen, i tacksägelse, lovsång och tillbedjan. Ett föregripande av alltings återställelse i den himmelska liturgin, där Gud skall bli allt och i alla.

Närvaro
När Jesus instiftar eukaristin använder han starka ord: ”Detta är min kropp. Detta är mitt blod.” Enligt det stora brödkapitlet hos evangelisten Johannes talar han ännu konkretare: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom…den som äter mig skall leva genom mig.” (Joh 6) Många av hans lärjungar i Kafarnaum fann hans tal ”outhärdligt”. Det har fortsatt att vara ett hårt tal, men katolsk tro gör inget för att mildra det. Vi tror. Vi faller på knä. Teologin säger att brödet och vinet förvandlas. När detta har ifrågasatts eller ”förandligats” har kyrkan tagit hjälp av filosofi och eftertanke, den s.k. transsubstantiationsläran. Inte för att förklara, men för att skydda trons mysterium. Det konsekrerade brödet förvaras i det s.k. tabernaklet, markerat av en brinnande lampa. En katolsk kyrka är aldrig tom. Herren har tagit sin boning i Sion. (Ps 132:13)
”Det är inte en människa”, säger Johannes Chrysostomos, ”som åstadkommer att de framburna gåvorna blir Kristi kropp och blod, utan Kristus själv som blivit korsfäst för oss. Prästen, Kristi ikon, uttalar hans ord, men deras verkan och deras ord kommer från Gud.”

Enligt katolsk tro gav Herren sina apostlar denna fullmakt när han instiftade eukaristin och sade: ”gör detta till min åminnelse”. Därför behövs det en präst med apostoliskt uppdrag (också prästvigningen är ett sakrament), i den s.k. apostoliska successionen, för att eukaristin skall firas i sin fullhet.

Offer
Ett tidigt begrepp för nattvarden var ordet eukaristi. En annan benämning i de tidigaste liturgiska dokumenten är ordet offer. Det var djärvt av kyrkan, eftersom det kunde förväxlas med de omgivande religionernas brokiga offerkult. ändå gjorde hon det. Bibliskt kände man igen sig i själva instiftelseorden: ”Detta är min kropp som utges/offras för er… mitt blod som utges för er.” Varje bibelläsare vet vad Jesus syftar på, det offer han skulle frambära dagen efter på korset. Det märkliga är att han nämner det redan här, vid den sista måltiden, och knyter det till brödet och vinet. Katolsk tro har förstått det så att Kristi offer görs närvarande i eukaristin. Formuleringarna har skiftat. Reformatorerna avvisade denna koppling mellan eukaristi och offer, även om den ekumeniska dialogen har mildrat motsättningen. För katolsk tro är det fundamentalt. Eukaristin gör Kristi offer närvarande på altaret. Hans en gång och för evigt framburna offer frambärs sakramentalt på altaret av kyrkan, genom prästen. Tydligt hör vi det i varje mässa, när de troende efter den s.k. konsekrationen sjunger eller säger: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” Eukaristin är en åminnelse ordet betyder inte bara att minnas, utan att något förflutet görs närvarande inte av den sista måltiden, utan av Kristi påsk, av hans offer, genom sin död och sin uppståndelse. Det är i detta offer som de troende infogas och infogar sina liv. De bär fram sina lidanden och sina liv och förenar dem med Kristi offer och överlåtelse till Fadern. Därför är eukaristin källan till all helgelse. De troende vet att eukaristin ger den kraft de behöver för att förbli i Kristus.

Kommunion
När katoliken tar emot den heliga kommunionen säger han/hon: Amen. Det är en bekännelse till hela den katolska tron, som inte kan delas upp i bitar. Det förenar kommunikanten inte bara med Kristus, utan också med alla andra troende, levande och döda. Det förpliktar honom/henne att leva i gemenskap med sina trossyskon och med sin biskop, och därigenom med Petri efterträdare i Rom.
 

Eukaristin i kyrkans liv

Det är en underdrift att säga att eukaristin spelar en stor roll för oss katoliker. Eukaristin är inte något vi gör bredvid mycket annat. Det är eukaristin som gör oss till katoliker. Kyrkan firar eukaristin. Vi kan också vända på det och säga: Eukaristin gör kyrkan. Det är eukaristin som bygger kyrkan, som gör henne till det hon är, Kristi kropp, huvud och lemmar. Eukaristin är källa och höjdpunkt i kyrkans liv. Det är den som förenar oss med alla andra troende, eftersom vi bekänner samma tro, delar samma kommunion och går in i en förpliktande enhet med varandra. Men denna enhet syftar ut över sig själv, mot den stora och slutliga enheten. Enheten med andra kristna. Med alla människor. Kyrkan är, som fäderna uttryckte det, den försonade mänskligheten, tecknet på hela mänsklighetens enhet. För att Gud en gång skall bli allt och i alla.
(Jfr Johannes Paulus II:s Encyklika: Eukaristin och kyrkan. Catholica 2003.)

 
Slutfråga

Mycket har hänt under hundra års ekumenik. Böneveckan inleddes 1908. Vi igenkänner varandra som kristna bröder och systrar. Men samtidigt tycks det som om glöden har falnat. Vem ber idag om det som de tidiga ekumenerna strävade efter, en förpliktande enhet mellan alla kristna på varje ort? Ribban har sänkts till ”ömsesidig förståelse och acceptans”. är inte eukaristin tecknet på vad vi egentligen skulle be om?