ANNANDAG PÅSK

Apg 2:14,22-33 Ps 16:1-2a,5,7-11 Matt 28:8-13

Också de heliga Skrifterna förjagar mörkret

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av påskljuset genom ord och sakrament, så att det hålls brin­nan­de och växer till i våra hjär­tan. Lu­kas berättar i Apostla­gär­ningarnas inledning om ”tung­­or som av eld”. Där­för hör vi ur Lukas andra bok i NT var­je mäs­sa fram till pingst. Anden fort­sätter att hålla påskens ljus brin­n­ande i kyrkans liv och i vå­ra hjär­tan.

     Idag hör vi senare delen av Petrus predikan den första pingstdagen, där han för­kla­rar var­för Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få be­hålla honom i sitt grepp”. Och han hämtar sitt skäl i Skrifterna, ur psal­­tar­psalmen 16. Han talar ju till judar som vet att Skriften är helig och Guds ord. Skriften är ett vittnesbörd om upp­ståndelsen, bredvid vittnesbör­den av dem som fick möta honom levande. I psaltarpsalmen står det om David att han inte läm­na­des i döds­­riket. Hans kropp skulle inte möta förgängel­sen.[1]

    Hur kan detta ha något ”bevisvärde”? Alla som lyssnade visste att Da­vid var både död och begra­ven. Hur kunde han då vara befriad från förgängelsen? Psalmens ord måste ha en mening som väntade på sin uppfyllelse. De måste syf­ta på honom som Da­vid pe­kade fram mot, Messi­as. Det blir ännu ett skriftord som ”måste” gå i uppfyl­lelse. Den gångna veckan har vi ju hört detta som ett återkomman­de om­kväde, inte minst i passionsbe­rät­telserna: Skrifterna ”måste” uppfyllas. Det finns en gu­domlig plan i det vi har firat. Det visar sig vara ”grund­planen” för hela historien och hela till­varon. Ändå behöver vi följa Jesus och gå in i hans lidande och död för att upp­­täcka planen, som når sin kulmen i hans uppståndelse. Vi hörde i går att Jesus bara visade sig för sina lärjungar. Det finns ingen annan väg till visshet om uppstån­delsen, ingen genväg.  Där­för läser vi skrif­­terna, så att våra tankar kan urskilja och bedöma vad som verkligen hän­­der i allt som händer. Inte minst i krigs- och kristider, där allt tycks hotat. Vi hörde det vid påskljuset, nästan brutalt: ”Me­nings­löst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga li­vet”. Vi vet att det inte var mindre ”brutalt” den gången kring Jesu lidande och död, inte mindre hot­fullt och mång­tydigt. Lärjungarna var inte lätta att övertyga om innebörden i den tom­ma gra­ven. De flesta andra skakade bara på huvudet, andra gick bara vidare med sina liv.

    Det tydligaste tecknet på ljusets seger över mörkret är naturligtvis Jesus själv. Han kun­de inte behållas av mörkret eftersom han levde i fullkomlig enhet med Fa­dern, ljusets och li­vets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tanke, vilja, glädje och lust var att göra Fa­derns vilja. Att göra hans vilja var hans ”bröd”, som han säger. Han var fullkomligt ett med sin Fa­der. Djävulen trodde att Jesus var som alla andra människor, och det var hans stora miss­tag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Kristi upp­ståndelse är den av­gör­ande ”mutatio­nen” i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.

    Hur får människan del av denna förvandlande mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet, som drar oss med på Jesu väg till Fadern. Hela påskveckan bar de ny­döpta sina vita dop­dräkter, åtminstone i litur­gin. I dagens och veckans mässor på­minns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Den döpte är ”vaccinerad” mot det onda. Han är botad och upplyst av påskens ljus. Aposteln sä­ger: ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kun­ska­pen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansik­te skall sprida sitt ljus”. Till oss ropar aposteln: ”Ni är ljusets barn”.

    När mörkret hotar måste vi därför skynda tillbaka till påskljuset. Kristi ljus är starka­re, även om det inte upp­levs så när vi låter oss fångas av otrons mörker. Ingenting, inte ens dö­dens mörker och förgängelse kunde behålla Jesus i sitt grepp. Ingenting kan skilja oss från Kristus Jesus, så länge vi inte själva föredrar mörkret.

Vi hör det i skrifterna. Det är samma budskap som vi hörde när påskljuset tändes vid påsk­­­el­den: ”Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mör­ker”.

Amen.


[1] Lukas låter Petrus citera ur den grekiska översättningen Septuaginta som säger ”inte möta förgängelsen”. Den hebreiska texten säger ”inte se graven”. (Bibel 2000)