Jes 43:16-21 Ps 126 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Vi hörde ett så­dant ord i det evangelium vi just har lyssnat till.”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”

    De skriftlärda hade gillrat en fälla. De kom till Jesus med en kvinna som hade er­tap­­pats med äktenskaps­brott. Mose lag anbefallde här det sträng­aste av straff för bå­de mannen och kvinnan. Jesus hade hela tiden visat respekt för Mose lag. Skulle han nu bryta mot den? Han hade ju rykte om sig att vara barmhärtig och mild mot syn­dare. Hur skulle han visa barmhärtighet utan att upphäva den gudomliga lagen?[1]

    Ingen kultur eller generation kommer undan problemet. Tänk bara på frågan om uppfostran, både i hem och skola. Hur för­manar man utan att den andre tappar mo­det? Hur älskar man syn­daren utan att bejaka synden? ”Snäll” eftergivenhet ställer till med elände över tid. Å andra sidan får stränga ”vänner av lag och ordning” lätt syn­dar­na att gömma sig. I värsta fall driver man både gläd­­­je och människor på flykten. Något i själva evangeliet går förlorat. Vem hade vågat sig fram till Jesus om inte barm­­här­tighet hade lyst upp det han sade och gjorde? Det uteslöt inte, som vi vet, omutlig stränghet i andra situationer.

    De skriftlärdas fälla var listigt gillrad. ”Vad säger du?” Så lyder frågan. Jesus sva­rar inte på den. I stället böjer han sig ner och ritar på marken med sitt finger. En kyr­kofader tror sig veta vad han skrev: ”Varför ser du flisan i din bro­­ders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” Andra ser i Jesu finger den Ande som Jesus själv kallat ”Guds finger”. De skriftlärda envisas med sin frå­ga. De tror sig fortfarande ha honom i den fälla de gillrat.

    Då ser han upp och säger: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första ste­nen”. Så böjer han sig ner igen och ritar på mar­ken. Tystnaden måste ha varit and­lös. Vad skulle hända? Jesu svar, hans ord, har en tyngd som ingen hade räknat med. Listen kommer på skam. Gud låter inte gäcka sig. En efter en av de skriftlärda går därifrån. Jesus behöver inte skic­ka bort dem, de går självmant. De äldsta går först, kanske för att de bättre kände sig själva. Kanske vill Johannes få oss att tänka på hur Susanna hotades till livet av domare som var äldre. (Tillägg till Daniels bok).

    Många stannar här och dra för snabba slutsatser. Det handlar inte bara om att inte döma syndaren. Då upphävs lagen och halva prob­le­met kvarstår.

    När alla hade gått därifrån ser Jesus upp och frågar henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarar: ”Nej, Herre.” Då säger Jesus: ”Inte heller jag dö­mer dig. Gå nu, och synda inte mer.” – ”Aldrig har någon ta­­lat som han”, hörde vi i gårdagens mässa.

    Här kunde predikanten sluta. Ändå dras vi till Jesu ord, som Mose drogs till den brinnande bus­ken. Orden sam­manfattar hela evange­liet. De föregriper till att börja med korset. Den en­de som hade fullmakt att döma, efter­som han var utan synd, avstår från att döma. Han skall själv låta sig dömas för alla människans synder. “Vi gick alla vilse som får, men Herren lät vår skuld drabba honom.” Det är den­na kor­sets kraft som kvinnan får del av, innan korset var rest: “Inte heller jag dömer dig.”

    Ändå upphävs inte lagen. Jesus fortsätter: “Gå, och synda inte mer”. I “mellan­rum­met” mellan Jesu två meningar utspelas människans öde. De två “orden” får inte skil­jas åt. Liberalerna säger det första, “Inte heller jag dömer dig”, men tiger eller mumlar om det and­ra: “Gå, och synda inte mer.” Moralisterna säger: “Synda inte mer”, men är fåordiga om det första: “Inte heller jag dömer dig”. Om Jesus bara nonchalerat la­gen hade de skriftlär­da fått rätt och Jesus kunde ha dömts för att upp­häva Mose lag. Men Jesus upphäver inte lagen. Han fullbordar den. Något nytt lyser fram, något fullkomligt unikt. Re­dan profe­ten låter Herren förutsäga det: “Se, jag vill göra något nytt.  Märker ni det inte?” Nej, många märker det inte. Kontroversen mel­lan sträng­­het och mildhet fortsät­ter genom historien. Men i den människa som hör Jesu båda ord händer något. Kvinnan representerar varje männi­ska, hon är kyrkan, den försonade mänskligheten. I den som hör, man eller kvinna, ingjuts en ny lag, den helige Ande, den gudomliga kärleken, det nya livet. I henne föds både en vilja och, steg för steg, en förmåga att leva ett nytt liv i frivillig lydnad för Guds bud. Också för Kyrkans bud och undervisning om det sakramentala och oupplösliga äktenskapet. Jesu ord före­griper inte bara korset, utan också upp­stån­del­­sen och pingsten. Kvinnan fick smaka gåvan av ett nytt liv, påsken och pingsten finns redan i Jesu ord.

    Paulus vittnar om detta nya liv. Allt annat kastar han på sophögen. Han glömmer allt som ligger bakom honom, sträcker sig mot det nya. Han löper mot målet, han vill lära känna kraften från Jesu uppståndelse och dela hans lidande.

    “Inte heller jag dömer dig.” Det är korsets befriande kraft. Inte minst befrielse från den egna inre domaren, som lätt river i gamla syndasår. Kvinnan hade kunnat citera det som Paulus senare skulle skriva: “Om Gud är för mig, vem då vara mot mig? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla.” Med ödmjukt och högburet huvud kunde hon säga: “Gud frikän­ner, vem kan då fälla?”

    “Gå, och synda inte mer.” Vi hör det i varje bikt. “Herren har förlåtit dig. Gå i frid.” Och det bekräftas i varje mässa: “Gå i Herrens frid”, ut i ljuset och glädjen! Paulus glömmer allt som ligger ba­kom honom och sträcker sig mot det som ligger framför.

    Kvinnan skulle aldrig glömma de ord hon hört. Vi är mera glömska och behöver därför regelbundet höra dem i försoningens sakrament och låta dem förnyas i den heliga eukaristin.

    Orden uttalas idag av den Korsfäste och Uppståndne. Genom sin Ande ger han oss del av det nya livet. Hans ord rymmer vad de utsäger.

    “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.”

    Amen.

---

[1] Kyrkan har själv haft problem med detta evangelium. De elva verserna i Jo­han­nes åttonde kapitel, finns inte med i de äldsta bibelhandskrifterna. Verser­na har i en muntlig tradition “vandrat omkring” och först på 400-talet fick de den plats de har i vår bibel. Je­su sätt att bemöta äktenskapsbryterskan var en het potatis. Kyrkan hade en sträng botpraxis vid äktenskapsbrott. Kyrkan skulle vara ett he­ligt folk och Jesu ord kunde lätt användas som ar­gument mot äktenskapets oupplöslighet. Än­då kunde Kyrkan inte glöm­ma des­sa ord. Hon kän­de igen sin Herres röst.