– Jes 25:6-10 Ps 23 Matt 15:29-37 –

Andlig blindhet är människans villkor. Hon ser myc­ket, men inte det viktigaste, och hon lider av det.   

Särskilt under adventstiden märker vi hur kyrkan vill bota vår blindhet. Hon tar hjälp av dem som fått sina ögon öppnade, pro­feter och evan­ge­lis­ter.

Profeten talade om ”ett gästabud för alla folk”. Det skall äga rum på ett berg, på Sions berg. Profeten vet att detta berg är tillva­rons cent­rum. Där skall Herren ”göra om intet det dok som höljer alla folk, och den slö­ja som täcker alla folkslag”.

Evangelisten berättar hur Jesus går upp på ett berg och att mycket folk kommer till honom. De tar med sig ”lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Han botade dem och folket häpnade. Stum­ma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg”.

Redan profeten hade talat om det, men också sett ännu längre. På profetens berg skulle också ”döden göras om intet”. Genom profeten förstår vi att evangelisten pekar vidare.  

Den måltid de firade pekar framåt. Man samla­de ihop sju korgar med ”överblivna bitar”.

”De över­blivna bitarna” är en antydan om den heliga eukaristin, firad över hela jorden. Därmed ”gör hon om intet den slöja som täcker alla folk­slag”.   

I den heliga eukaristin klargör kyrkan inte bara sambandet mellan pro­feten och evangelis­ten. Hon föregriper också det yttersta må­let där dö­den är övervunnen och vi skall ”se ansikte mot ansikte”. Redan profe­ten hade sagt: ”På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud”.

Kyrkan öppnar våra ögon. I dopet får vi trons och hoppets gåva.

De öppnade ögonen gör de troende till pilgrimer som får ett mål och därför sörjer över att de inte redan är framme och ser helt klart.

Men de får ett löfte: ”Saliga de som sörjer, de skall bli trösta­de”.

Och samtidigt vägvisning om vägen till klarsyn, redan i förväg: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”.