– 4 Mos 21:4-9 Ps 78:1-2,34-38  Joh 3:13-17 –

Idag, för 30 år, sedan invigdes detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991.

Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Efter mässan var det många som ville gratulera. En ivrig gra­tulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: ”Himlen har landat!”

Hans ord bekräftar hur man ofta sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse var och är dagens fir­ningsäm­ne.

Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heli­ga korset på Gol­gota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Fes­­­­­ten spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.

Men korset är ett motsägel­sens tec­ken. En obegriplighet för många. En stötesten för andra.

Benedictus sammanfattar det i avslutningen till regelns prolog, där han säger att bröderna genom tålamod skall dela Kristi lidanden för att ock­så få del av hans härlighet.

I det enkla och oglamorösa prövas vi. Men där finns också hem­lighe­ten. Där upptäcker vi Kristus. Men inte utan tålamod och uthållighet.

”Ta på er mitt ok”, säger Kristus. Det är när vi gör det som ögonen öpp­nas.

Han är där hela tiden, i allt som händer, men inväntar vår sam­verkan genom tålamodet. Inte för att plåga oss, men för att öppna våra ögon och upptäcka att hans börda är lätt, att korset ger ifrån sig kraft.

Gratulanten hade rätt: Himlen har landat!

”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att li­vet skulle uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)

Vi firar det i varje eukaristi för att det också skall bli vår ständiga bön.

”Fräls oss, Kristus, vår Frälsare, med korsets kraft. Du som lyfte Petrus ur djupet, förbarma dig över oss.”