– Tob 2:9-14; 3:1 Ps 112:1-2,7b-9  Mark 12:13-17 –

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal.[1] Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade.  

Myntet med kejsarens bild var avskytt av judarna, men att betala skatt är inte avguderi. Jesus flyttar ner frågan på ”an­d­ra plats”, efter det förs­ta och vik­tigaste, att ge Gud det som tillhör Gud.

Och då finns goda skäl att ge ”kejsaren det som tillhör kej­sa­ren”.

Det har kyrkan fått lära sig i en något ”vidgad” betydelse, när hon trott sig veta sådant som lig­ger utanför hennes kompetens, till exempel i vetenskapliga frå­gor. Eller att inhämta råd från den som vet mer, även om vederbörande inte är kristen. Benedictus ma­nar abboten att också lyssna på den yng­ste i klostret.

Eller att lyssna på sin hustru. Tobit tror inte sin hustru på hennes ord, vilket ledde till ett onödigt familjegräl.

Men tyvärr avslöjar det också vad hon tänker om sin mans trohet mot lagen. ”Var har du fått för din rätt­färdighet?” Tobit hade ju för­lorat sin syn när han i trohet mot lagen hade begravt en landsman och sedan fått få­gel­spill­ning i ögonen.

Smädelse och ifrågasättande från de närmaste är svåra­re än myc­­ket annat. Det liknar Jobs lidande. Också han hånades av sin hust­ru.

Och då är vi tillbaka vid det viktigaste, beredskapen att ”ge Gud det som tillhör Gud”. Det betyder att ge honom allt. Tro, hopp och kärlek. Vilket bara är ­möj­ligt med hjälp av hans nåd.

I den heliga eukaristin ger vi Gud det som tillhör Gud. ”Vi frambär de gåvor du själv har givit”, det är vår Herres Jesu Kristi eviga offer av sig själv. Och före­nar våra egna liv med hans offer.

”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till be­hag.”

---

[1] Hans apologier finns på svenska, Artos Förlag: Justinus Martyren