FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:8-12 Ps 118:1,8-9,21-23,26,28-29 1 Joh 3:1-2  Joh 10:11-18

Den goda herden – ömsint och stark

Den gode herden som vallar sin hjord, bilden har ofta målats i romantiska och idylliska fär­ger. Den framgångsrika och suveräna människan fnyser. Vem vill vara ett får i en fårflock? Men bilden av den suveräna människan, håller inte den på att förlora något av sin tjus­ning? Klarar människan av att lösa de problem som tornar upp sig, inre och yttre?

    Finns det rentav något lockande i herdebilden? Och inte bara för veka romantiker. Är det en tillfäl­lig­het att psalm 23 i psaltaren, herdepsalmen, har blivit så älskad? Svarar den mot det kanske djupaste av alla mänskliga be­hov, behovet av någon att lita på, nå­gon som inte sviker? Bilden av den gode herden är inte ba­ra varm, den är ock­så präglad av styr­ka. Den är både ömsint och stark. Den samlar i en person det som ofta går isär. Å ena sidan den starke som är kall och saknar empa­ti, å andra sidan den empa­tis­ka som visar sig styrd av känslor och därför saknar sta­bilitet och fasthet. Människan behöver ju både det ena och det andra. Den gode herden kan både bekämpa hotan­de vargar och ta lam­met i sin famn.

    Inte heller måste man välja mellan individualism och kollektivism, som stän­digt strider mot eller konkurrerar med varandra. Herden på vår bild känner varje får och kallar det vid dess namn. Samti­digt håller han samman hela den stora hjorden. Ändå blir det inte ett operson­ligt kollektiv. Fåret känner igen herdens röst och kan skilja den från alla andra röster. Det finns en personlig och intim gemenskap mellan herden och varje enskilt får. Samtidigt hålls hela hjorden ihop av samme herde. Inte från en hög position. Herden lever mitt ibland få­ren och delar deras villkor i regn och sol, natt och dag, i mörker och ljus. Her­den är där för fårens skull. Han ger sitt liv för få­ren. Inte av tvång, utan av fri vilja, av kär­lek. Han ger det för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

    Är bilden av den gode herden mera än en vacker bild? Trons svar är att verkligheten över­träffar bil­den. Det är en verklig människa, Jesus från Nasaret, som säger: ”Jag är den gode her­den”. Han levde som människa. Han dog vår död men uppstod från de döda och lever idag. Han gav sitt liv för oss och ger oss sitt uppståndna liv för att vi skall ha liv, och liv i överflöd. Det vore naturligtvis ett förmätet och dåraktigt anspråk – om det inte vore sant.

    Gamla Tes­ta­mentet talar om folkets le­da­re som herdar. Det fanns goda ledare, men de fles­ta höll inte måttet. De förde fol­ket vilse och svek när de sattes på prov. Nu sä­ger Je­sus: ”Jag är den gode herden.” Det be­tyder: Den gode herden, det är jag. Till skill­nad från alla dem som inte håller måttet, som svikit och sviker. Men också något därutöver. Apost­larna bekräftar det inför judarnas leda­re: ”Hos ingen an­nan finns frälsning­en, och ingen­stans bland människor un­der himlen finns något annat namn som kan rädda oss”. Det låter anstötligt i moderna öron, men det måste ha låtit minst lika anstötligt när Jesus inför sina samtida landsmän sade: ”Jag är den gode herden”.

De falska herdarna flyr när de ser vargen komma, för att räd­da sitt eget skinn. Vargen river och skingrar fårhjorden. Där ledaren sviker går det ut över folket, särskilt de svagaste. En tyvärr träffande bild för otaliga ledare, som sörjt för sitt eget bästa, men svikit dem de var satta att leda. Nästan dagligen hör vi om dessa svikare. Allra värst blir sveket, när det sker i Guds och kyrkans namn. Många har varit entusiaster och goda talare. De har dragit med sig många i nya rörelser, företag el­ler ideo­lo­­gier, som of­ta slutat i upprör­an­de avslöj­an­den, i värsta fall i tragik och död. Det utesluter inte att det i det tysta finns många hän­givna och trogna ledare som handlat efter bästa förmåga. Måste man vara helgon för att vara en god ledare? Kanske inte, men det minsta man kan begära är att de är sann­fär­diga, redliga och trogna.

När Jesus talar om herden är kraven oerhörda. Han skall inte bara föra fåren på bete. Han skall också rå på människans värsta fiender. Här räcker det inte ens med att vara hel­gon. Människans svåraste fiender är ju de andliga: synden, djävulen och döden. Dessa är de egentliga vargarna, de som river sön­der det mänskliga livet och sking­rar hjorden.

Det är mot denna bakgrund som Jesus säger: ”Jag är den gode her­den”. På korset gav han sitt liv för fåren. Han gjorde det för att besegra människans fiender och öppna väg för ett liv som inte längre står under deras herravälde. Hans död försonar människan med Gud och befriar henne från synd och skuld. Så att hon kan leva i förlåtelse, frid och glädje. Så kan bara den herde sä­ga som uppstått från de döda och ger de sina sitt liv, sin Ande.

Jesus för herdebilden ett steg vidare. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Han talade till sina judiska landsmän, men antyder sin universella kallelse. Ge­nom upphöjelsen på kor­set vidgas gränserna. Han skall dra alla till sig, vil­ket folk de än tillhör.

”Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst.” De skall känna igen rös­ten. Jesus av Na­saret ta­lar ord som alla begriper, sanningens ord. Till Pilatus säger han: ”Den som hör till sanning­en lyssnar till min röst”. Till Nikodemos sä­ger han: ”Den som handlar efter san­ning­en han kommer till ljuset, medan den som gör det onda avskyr lju­set”. Det är så mission går till. Sanningen förkunnas och människor känner igen den.

Je­sus fortsätter: ”De skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde”. Inte bara ett antal individer som tror på Jesus. Redan det är mycket, men Jesus ville en kyrka, en enda. Alla som lyssnade till Jesu liknel­se visste att det var livs­far­ligt för fåret att skiljas från hjorden. Det betydde att gå vilse och irra bort sig. Ordet har idag ad­ress till ekume­niken. Inte ba­ra en herde, utan också en hjord. En hjord, naturligtvis med en enorm mångfald, men inte en förvirr­ande splittring, där var och en irrar om­kring på egen hand och lätt fångas upp av självut­nämnda herdar som talar i eget namn. Vad blir ekume­niskt arbete utan detta mål? – Vi ber i denna mässa om nya kal­lelser, särskilt om trogna präster.

När allt räknas ner finns det bara en herde som vi kan lita på, bara en med­lare mel­lan Gud och människor, människan Jesus Kristus. Den gode herden gav sitt liv och ger det ständigt på nytt i sitt ord och i den heliga eu­ka­ristin. Den gode herden känner mig och låter mig känna honom. Det finns ingen gräns för den­na ömsesidighet.    

    Honom vare ära och pris, i hans enda heliga Kyrka, nu och i all evighet.

Amen.