– Mik 7:14-15,18-20 Ps 103:1-4,9-12 Luk 15:1-3,11-32 –

Den förmodligen mest kända av Jesu liknelser handlar inte bara om den förlorade, utan också om den äldre och förbittrade so­nen.

Också honom går fadern till mötes. Han säger: ”Allt mitt är ditt”. Ett koncentrat av vad den himmelske Fadern vill ge sina barn. Delak­tighet i det gudomliga överflödet.

Det skymtar fram när Fadern säger till tjänarna om den trashank som kommit hem: ”Ta fram min fi­naste dräkt och klä ho­nom i den”.

Den hemkomne förstummas, den hemmavarande för­bittras.

Profeten Mika förundras över Guds förbarmande. ”Vem är en så­dan Gud som du?”

Han ber Gud att ”med sin stav vakta sitt folk”, så att det får en ”av­­skild boning i skogen”.

En bild för kyrkan i världen, för klostret i kyrkan och för hjärtat i kroppen. En plats där männi­skan växer i för­un­d­ran över Guds barmhärtighet – eller för­blindas och för­bittras.

Vi hör faderns innerliga vädjan till den äldre sonen. ”Din bror är död och lever igen”. – Men vi får inte veta hur det gick för honom.

Människan kan välja fel och steg för steg fastna i dömande bitter­het. ”Allt som sägs till allas uppbyggelse – och som uppfattas så av andra – bara stör honom och han får för sig att det sägs bara för att få honom att skämmas.”[1]  

Kallelsen består: att växa i förundran, förundran över vad Gud i sin barmhärtighet gör med sin lilla hjord.

---

[1] Johannes Cassianus, Det rena hjärtat, s. 76.