Kortpredikan

– 5 Mos 30:15-20 Ps 1:1-4,6 Luk 9:22-25 –

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och am­bivalens.

Det är lockande att få följa den egna viljan och vara sin egen her­re. Trots att det med tiden plågar och gör människan ”in­­krökt i sig själv”. 

Mose tar himmel och jord till vittne när han ställer folket inför det avgörande valet: ”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”.

Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. ”Om ditt hjärta vän­­der sig bort och du inte vill höra, om du låter förföra dig, så att du tillber andra gudar”. Till avgudarna räknar Paulus själviskhe­ten.

Je­sus formulerar samma val: ”Den som vill rädda sitt liv skall mis­ta det”, men ger samtidigt ett oerhört löfte: ”den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det”.

Askonsdagen påminner om de bistra villkoren. Den som försöker leva sitt liv på egen hand, med sig själv i cen­trum, mister sitt san­na och verk­liga jag och därmed sitt liv. Han blir stoft och jord.

Att gå i Jesu spår betyder att lämna det illusoriska jaget och åter­få det liv som Gud andades in i stoftet, det som gjorde oss levan­de.

Jesu tal, att ”förneka sig själv och varje dag ta sitt kors”, kan för­skräcka, och det kan behövas pålitlig vägledning för att inte miss­för­stås.

I grunden är det livsbejakan­de. Kristus Jesus har kommit för att ge liv. Fastetidens bot, bön och barmhärtighet är vägen till livet.

Vi ser det hos helgonen. ”Så­som dö­en­de, men se vi lever.”

Låt oss fasta, bedja, ge, för att återvinna livet och den andliga gläd­­jen.