– Heb 11:1-2,8-19 Luk 1:69-75 (Resp.psalm) Mark 4:35-41 –

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”

De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han frågar: ”Har ni ännu ingen tro?”

Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­ger på tron. 

Samtidigt tycks han tänka efter. Hans eftertanke gav honom förnuftiga skäl att ”lita på den som hade gett löftet”. Gud ljuger inte. Han står för sina löften.

Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Tes­tamen­tet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”

Tro är inte bara en sub­jektiv ”visshet” och förtröstan. Ordet för ”grun­­den” är mångtydigt, men Bibeln 2000 kny­ter an till hur katolsk tradition har förstått ordet. ”Grunden” är den osynliga verklighe­t, som ligger bakom allt vi kan se.

Tron får visshet om denna ”verk­lighet”, skapad av ”den evige, sanne och lev­ande Gu­den”[1]. Den verklighet som sammanfattas och ny­ska­pats genom Jesu Kristi uppstån­del­se.

Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud ha­de makt att till och med uppväcka dö­da”.  

Eftertanken når ett stycke på väg, men inte till den yttersta och innersta verk­ligheten. Därför får människan tecken och under.[2] Som när Jesus stillar stor­men. 

Den personliga tron får en ”grund” att stå på. Den behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor.  

Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.

Denna tro gör oss samtidigt till ”gäster och främlingar på jorden”. Vi lever i hoppet. Men ett hopp som är fast grundat.

Om Jungfru Maria, trons moder, sade Elisabet: ”Salig är hon som trodde”.

---

[1] Första eukaristiska bönen.

[2] Katekesen ger exempel i artikel 156.