ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Syr 24:1-2,8-12 Ps 147:12-15,19-20 Ef 1:3-6,15-18  Joh 1:1-1

Mer än befrielse

Kristus är född till jorden. Vi har en Frälsare och befriare från våra verkliga fiender. Det har varit den röda tråden denna jul. Det är också evangelisten Johannes´ budskap, även om han talar ett annat språk än Lukas. Johannes flyger högt och använder stora ord: liv, ljus, härlighet, fullhet, nåd. Men orden har sina negativa baksidor och Johannes vittnar om den Gud som befriar från mörkret och för in i ljuset, som befriar från tom och död intighet och skapar till liv. Han befriar från fattigdom och knappa villkor, och ersätter det med ”fullhet”, med ”nåd och åter nåd”. Han befriar från okun­nighet och säger att den ende sonen har ”förklarat Gud för oss”.

    Som representant för alla apostlarna säger Johannes: ”Vi såg hans härlighet”. Detta ord, ”härlighet”, hebreiskans kabod, betecknade Guds när­varo mitt ibland sitt folk. Det var denna ”härlighet” som likt ett lysande moln sänkte sig över tabernaklet under öken­vand­ringen och som fyllde Salomos tempel. Däremot uteblev den när det andra templet invig­des efter återkomsten från fångenskapen i Babylon. Något låg ännu i framtiden. Den ute­blivna här­lig­heten ser Johannes uppfylld när Ordet blir kött i Jesus Kristus. Han låter här­ligheten lysa fram genom att berätta om Jesu underverk, det han kal­lar tec­ken. Efter vin­undret i Kana står det att ”apostlarna såg hans härlighet, och hans lärjungar trodde på honom”, Men det fö­regrips redan i prologen.

    Förvisso finns det också en dov och mörk ton i Johannesprologen: ”Hans egna tog inte mot ho­nom”. Det måste för Jo­hannes ha varit en obegripligt smär­tsam gåta varför Jesu eget folk inte tog emot sin befriare. Johannes evangelium inne­håller ju de skarpaste mot­sätt­ning­­ar­na mellan Jesus och de ledande i folket. Det berättar om hur många judar in­te vå­ga­de ta emot det kristna budskapet av rädsla för att bli uteslu­tna ur synago­gan.[1] Men inte ens det kan beröva prologen dess storslagna prägel. I den tidigare mäss­ord­ning­en lästes prologen som avslutning i varje mässa.

    Vi märker att det handlar om mera än befrielse från fientliga makter. De som tog emot honom blev födda, ”inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”. Männi­skan skall födas till något därutöver, födas till gudomligt liv. Gud blir människa för att gu­domliggöra män­niskan. Det saliga utbytet. ”Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd utöver nåd”. Det är fullbordan av det förbund och den lag som Gud gav genom Mose. ”Nå­den och san­ningen har kommit genom Jesus Kristus”. Paulus talade om att vi skall stå ”he­­li­ga och fläck­­fria” inför Gud.

    Redan prologen vill det som hela evangeliet vill: väcka tro. Redan fö­relöpa­ren Johan­nes Döparen vill detta med sin förkunnelse: ”så att alla skulle kom­ma till tro genom ho­nom.” Tro är en gåva, men människan kan be om den, som aposteln gjorde när han bad om ”vis­hetens och uppenba­rel­sens ande” för de kristna i Efesos. Låt oss be om ljus för vårt inre öga.

Ordet som blir människa kommer inte som en främling, varken till judar eller till hed­ningar. Han kommer till sitt e­get, ty allting har blivit till genom detta Ord. I bakgrunden hör vi orden från ska­pelsebe­rättelsen: ”Gud sade. Och det blev så.” Gud talade ur sig själv med sitt eget Ord och allt blev till. Det är detta ord som vi tillber i krubban och på altaret.

Je­sus kom­mer till sitt eget, till den skapelse som fått sitt liv genom ho­nom. Männi­skan tycks vara den enda varel­se i universum som sö­ker svar på tillvarons gåta. Varför söker hon om hon inte har en aning? Bibeln kal­lar henne skapelsens krona, Guds avbild. Nå­got i män­niskan kän­ner igen originalet när Jesus talar och handlar. Därför kan Jesus in­för Pi­latus säga: ”Den som hör till san­ningen lyssnar till min röst.” Hela skapelsen suckar efter förlossning, säger aposteln. Den insikt och aning som människan har, längtan efter full­bor­dan och liv i dess fullhet.

Man kan fråga sig om inte Johannes skrev prologen sist av allt. Den sam­man­fattar och full­bor­dar allt. Inte ens det djupas­te mörkret har övervunnit ljuset. Samti­digt hör vi den smärtsamma grundtonen: ”hans eg­na tog in­te mot honom”. Den smärtsam­ma frågan visar att avvisandet är möjligt. Den gäller var­­je folk och varje människa. Var­nan­de röster säger att det gäller vår egen tid. Inte minst bland de kristna.

Påven Leos uppmaning från 400-talet är aktuellare än någonsin: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa. Som delaktig i den gudomliga naturen skall du inte falla tillbaka i den gamla usel­heten”. Ju mera människan har hört om och anat det gudomliga ljuset, desto begärligare byte är hon för mörkrets makter. ”Löp, medan ni har ljuset”, säger Benedic­tus, ”så att inte dödens mörker faller över er”. Varje mörk tanke eller ingivelse måste avvisas re­dan vid hjärtats dörr. Och följas av en bön till Jesus Kristus, om nåd, ljus och liv.

Amen.


[1] Ex. Joh 9,22; 12,42; 16,2. Sådana ord återspeglar också spänningen och det senare brottet mellan synagogan och kyrkan.