4 Mos 6:22-27 Ps 67: 2-3,5,6,8 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Gläd dig, Moder till Gud, till den som i evighet råder över himmel och jord

Vad är det första kyrkan gör på årets första dag? – Vi hörde det i ingångsver­sen. Hon lyckönskar och hälsar Maria: ”Gläd dig, Moder till Gud, till den som i evighet råder över himmel och jord”. Kyrkan firar sin Herres moder. Det kan förvåna. I äldre sven­ska almanackor stod det ju ”Giv, o Jesu, fröjd och lycka!” Var inte det en starka­re bön? På sätt och vis, men tänker vi efter så är det ingen motsättning. Tvärtom! Ma­ria är sin Sons bästa medhjälpare. Hon förmedlar hans kraft.

    Maria har skänkt oss Frälsaren, livets upphovsman, som vi hörde i kollektbönen. Hon garanterar att tron på vår Herre inte blir en tankekonstruktion eller förväxlas med en dröm. Herdarna måste ha frågat sig om inte änglarnas budskap från höjden ändå inte var en dröm. Men när de följde rådet att gå till Betlehem fann de Maria och Josef och barnet i krubban. De såg barnet och dess moder. Det var sant och verkligt. Då måste han också vara vad änglarna förkunnat, en Frälsare och en Befriare. Inte så att deras yttre villkor föränd­ra­des. Om Gud sänt den utlovade Messias, då fanns det hopp.

    De troende har därför vänt sig till Maria och bett om hennes förbön i all slags nöd, inte minst synden och den hotande döden. ”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund”. ”Påminn dig, milda jungfru Maria”, säger en av kyr­kans lärare, ”att det aldrig någonsin blivit hört, att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven”. Hennes son kan inte avvisa sin mors bö­ner, och han är star­kare än människans värsta fien­der. Därför lyckönskar kyrkan hen­ne och sig själv, när hon på åttonde dagen efter sonens födelse och på första dagen till det nya året, hälsar sin och Sonens moder.

    Inför ett nytt år blir människan särskilt medveten om att hon behöver Herrens väl­signelse, hans beskydd mot alla fiender. Det är särskilt prästernas uppdrag att välsig­na. Vi hörde om det i första läs­ningen ur Mose lag. ”När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: Herren välsigne dig och bevare dig”. Men så fortsätter bönen: ”Her­ren låte sitt ansikte lysa över dig. Han vän­de sitt ansikte till dig”. Israels barn visste att det var omöjligt att se Gud. Hans ansiktes ljus var för starkt för den svaga männi­skan. Ändå är det vad människan djupast sett läng­tar efter och välsignelsebönan antyder det som ett löfte. Det är detta löfte som infrias när Gud låter sin älskade Son bli människa och födas av jungfru Maria. När barnet vuxit upp skulle det säga: ”Den som har sett mig, har sett Fadern”. – Vem har sett hans ansikte tydligare än hans mor? Därför är det ingen tillfällighet att hon själv är den skönaste och mest välsigna­de av alla. ”Välsignad är du bland kvinnor”. Hon är välsignad av sin egen livsfrukt och kan därmed förmedla sin sons välsignelse till dem som ber om hennes förbön. Hon är drottningen i Kristi rike. En drottning som förmed­lar sin sons välsignelse till alla med­borgare hans rike.

    I bönen över offergåvorna skall vi be: ”Låt nådens verk som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss”. Allt hon hörde och såg tog hon till sitt hjärta och begrundade. När hon besvarar de troendes förböner samarbetar hon på ett unikt sätt med den he­lige Ande, som enligt aposteln sänds in i våra hjärtan för att göra oss till Faderns barn, som ropar: ”Abba! Fader!” och är trygga i all oro.

    Det låter fromt, men är insidan av den hårda kamp som alla människor är indragna i. När människan blir anfallen av sina verkliga fiender, när friden ersätts av ofrid och oro, av missmod och uppgivenhet, när ångesten tar strypgrepp, finns det inte något mer beprövat hjälpmedel än att ta sin tillflykt till Maria, gärna med hjälp av Rosen­kran­sen.[1] Den används av både barn och vuxna, av nybörjare och vetera­ner, av män och kvinnor, av ordensfolk och lekfolk. Rosenkransen återställer friden för den orolige och förvirrade. Den som vacklar tar ut kursen på nytt och den uppgivne får frimodig­he­ten tillbaka. Den räddhågade och kraftlöse vågar på nytt höra det Jesus säger till tjänarna vid bröllopet i Kana: ”Gör det han säger till er”. Benedictus kallar det att gripa lydnadens starka vapen. Tjänar­na fyller de sex stenkru­korna till brädden. Vattnet för­vandlas till vin. Lydna­den fullgörs inte ängsligt och ljumt, inte ovilligt och knotande, utan med villigt och glatt hjärta. Sådan är Marias märkliga kraft. Hennes överlåtelse till Guds vilja är utan ’om’ och ’men’. Hennes kraft trampar sönder ormens huvud.

    Jesus återspeglar inte bara Faderns härlighet. Som människa bär han sin moders drag, hennes genetiska kod. Som människa var han sin moder upp i da­gen. Hon upp­­lät inte bara ett rum åt Gud. Det var genom henne som han blev männi­ska.

På konciliet i Efesos år 431 använder Kyrkan den djärva benäm­ningen Guda­fö­der­ska för Maria – det kunde ju missförstås som om Maria vore gudom­lig – men det är ett försvar för inkarnationen, att den sanne Guden blev verklig människa.

Kan man tänka sig en bättre föresats för det nya året än att instäm­ma i hennes över­låtelse? Gör mig till din tjänarinna, till din tjänare! Må det ske mig efter ditt ord! Gud gör stora ting med henne. Hon brister ut i sin lovsång. Alla släkten prisar henne salig. Hela kyrkan känner igen sig i henne som Sions dotter. ”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel. Var glad och fröjda dig av allt hjärta, du dotter Jerusalem. Herren bor i dig.” Hon är tecknet på vad Gud vill och kan göra med alla människor, vad nåden kan göra med den som tror och beslutsamt går ödmjukhetens väg.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, i en allt brutalare och alltmer förvirrad värld. Men det rymmer den kraft som avgör mänsk­lig­hetens framtid. Hon visar vägen till människans san­na upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är värnet mot allt som hotar att förminska och förnedra män­niskan, det som börjar i högmod och förhä­velse, men slutar i desperation och förtvivlan.

Därför gör vi som Maria, ber om hennes hjälp att ta emot hennes sons ord i vårt hjärta och begrunda det. Sonens ord är Ande och liv. Det föder nytt liv, det gör oss till levande människor.

I slut­bönen ”tackar vi Herren och vädjar på hennes förbön om hans välsignelse över vårt liv i tid och evighet”.

”Gläd dig, Moder till Gud, till den som i evighet råder över himmel och jord”.

    Amen.

---

[1] Andra tar hjälp av Jesusbönen, men det finns ingen motsättning och det ena utesluter heller inte det andra.