Jes 25:6-9  Ps 23 Fil 4:12-14, 19-20  Matt 22:1-14

I nåden

En formulering hos aposteln Paulus i andra läsningen sticker ut. Han säger: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Med den kraften tycks han kunna hantera både framgång och motgång, både överflöd och brist, både häl­sa och sjuk­dom, utan att bli övermodig i framgången eller uppgiven i motgången. Paulus hade erfa­ren­het av det mesta: ”att vara mätt och att hung­ra, att leva i överflöd och att lida brist.” I allt fick han den kraft han behöv­de. Ändå talade han tydligare än någon annan om männi­skans svaghet. Jesus själv har sagt: ”U­tan mig kan ni ingen­ting göra”. Pauli ord vittnar om vad som blir möjligt med Kris­tus. Vi hörde samma hemlighet i kollektbönen, där vi bad att Guds nåd skulle både ”föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”. Paulus lever i denna nåd och kan säga: ”Allt för­mår jag i honom som ger mig kraft”. – Hur får man del av den kraften och hur lär man sig leva av den?

    En äldre katolsk man fick frågan hur han ville dö. Han svarade: ”I nåden”. Det var inte tomma eller överfromma ord. Han hade möjlighet att leva ett bekvämt liv och därmed ris­kera att missbruka Guds nåd. Men han strävade inte heller efter att visa upp meriter och framgångar. Han ville dö ”i nåden”.

    Han hade lärt sig att följa Guds och kyrkans bud. Det är ABC. När han avvek från den vägen och den ena synden ibland följdes av andra, märkte han efter ett tag hur krafterna rann bort och ersattes av oro och kraftlöshet. Han visste att ”Gudsfruktan är vis­hetens be­gyn­nelse.” Gång på gång fick han ta vägen via biktstolen och erfara hur krafter­na och gläd­jen kom tillbaka.

    Men det gällde inte bara överträdelse av buden. Det finns ju en rad vägskäl i livet där inte ens buden räcker. Han upptäckte att han behövde vägledning. Han lärde sig att inte fatta beslut och välja väg utan att först be om vägledning. Benedictus talar om att ”först” be Gud om vägledning. Vi hörde i kollektbönen om att Guds nåd ”föregår” varje god handling. Ibland var det förenat med kamp. Egenviljan var ofta envis och ibland rent upprorisk. Den ville varken lyda eller underordna sig. Men vår vän gjorde samma erfaren­het här. Efter en första uppbrusande glädje över att få bestämma själv – som när den förlo­rade sonen gick hemifrån, glad i hågen och fickan full av pengar – märkte han att egenviljan tömde ho­nom på kraft. Lydnaden, däremot, gav honom just den kraft han behövde. Han läste om helgo­nen som alla vittnade om samma märkliga krafttillflöde. Också lydnad för Guds bud är att leva i nåden.

    Vår vän läste också om hur Paulus berättade om sin inre kamp. Aposteln berättar ju om det goda han vill men inte gör, och om det onda han inte vill men ändå gör. I ett av­gör­an­de skede av sitt liv höll han på att helt tappa modet. Ju mer han försökte, desto mer såg han sin egen oförmåga. ”Jag arma människa”, frågar apos­teln förtvivlat, ”vem skall rädda mig från denna dödens kropp?” Han fick inte svaret att skärpa sig ännu mera. Han fick svaret:

”Nå­den, Gud vare tack, genom Jesus Kristus”. Han upptäckte vad de andliga vägledarna sedan undervi­sat om och lärt, att det bara är genom nåden som människan vinner seger över de verkliga fienderna. Varken lagen eller den egna mödan räcker. Han läste vidare hur Pau­lus berättade om detta nya liv. Han kallar det ett liv i Anden, Männi­skan är inte längre en slav som lyder av fruktan för straff. Hon är barn i huset och kan ropa: ”Abba! Fader!” Hon inte bara kan, hon vill och genom nåden är hon alltid beredd att göra det go­da.

    Steg för steg fick vår vän nytt mod och vågade läsa hur den store aposteln frimodigt be­rättar hur ”våra lidanden i denna tid ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Han visste ju att aposteln och de andra helgonen hade erfa­ren­het. Paulus berättar om ”trångmål och nöd, prygel och fångenskap, möda, vaka och svält”. Han var nära döden, ändå levde han. Han var ”tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig”, säger han, ”men gör många rika, jag har ingenting men äger allt”. Han ”ägde” och levde i nåden. Allt som hände honom samverkade till det bästa. Ingenting kunde skilja honom från Guds kärlek i Kristus Jesus. Inte bara som en tanke eller en idé om något långt borta. Vår vän kunde mer och mer smaka sötman, glädjen, friden och kraf­ten i Pauli ord: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”.

    För den som är glömsk påminner jag om de tre stegen på vår väns väg. Det första var lydnaden för Guds bud. Det går inte att hoppa över det steget. Då missbrukas nåden och dess kraft förloras. ”Gudsfruktan förblir vishetens begynnel­se.”

    Det andra var den plågsamma insikten om att ingen möda eller ansträngning leder ända fram. Det kallas ibland för en andra omvändelse. Insikten om att endast nåden kan över­vinna egenviljan och fullbor­da det gudsfruktan har påbörjat.

    Det tredje är den djupast liggande längtan efter verkligt liv, heligt liv, som varje kristen är kallad till. Redan psalmisten säger det: ”Din nåd är bättre än liv”.

    Vi ber om den nåden i slutbönen till dagens heliga eukaristi: ”Låt Kristi kropp och blod, som här har mättat oss, ge oss del av hans gudomliga natur”. Apostelns ord tillämpar det i vardagen och kan upprepas i hjärtat, inte minst när den egna kraften sinar: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”.

    Amen.