– Job 1:6-22 Ps 17:1-3,6-7  Luk 9:46-50 –

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!”

Jobs reaktion på det som drabbar honom tycks strida mot de frågor, den klagan och de anklagelser som skall följa i de kom­man­de kapitlen. Här tycks allt redan vara klart.

Hans ord tycks föregripa den befrielse som han först efter lång kamp når fram till. Läsa­ren får höra det redan i bokens förs­ta ka­p­i­tel.

Ordet får inte användas på ett ”billigt” sätt, allra minst visavi den som drabbats av lidande. Ändå står orden som ett vittnesbörd om den frihet som väntar den som funnit överlåtelsens och förtrös­tans ­hemlighet, den som kan be­jaka och tacka för allt, både motgång och framgång, både lid­an­de och gåvor.

Barnet som Jesus ställer fram som föredöme personifie­rar denna förtröstan. Överlåtelsens hemlighet.

Ignatius av Loyola kallar det ”indifferens”. Den troende är inte låst vid hur framtiden ”måste” se ut, utan fri att bejaka Guds vilja, vad som än händer, vad den än bär i sitt sköte.   

Cassianus skulle känna igen det som ”hjärtats renhet”, det hjärta som bevaras rent från ovidkommande krafter, för att styras av kärleken och som inte glöm­mer slutmålet, Guds rike.

Benedictus antyder samma hemlighet i sitt råd till den broder som fått ett till synes ”omöjligt” uppdrag: ”Han skall lyda av kärlek och i för­trös­­­­tan på Guds hjälp”.

Charles de Foucauld ber om att vara ”redo för allt” och att kun­na ”tacka för allt”.

Jobs ord kan låta överfromma, men de kan upprepas och ”idiss­las”  som en bön.

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!