Hes 18:25-28 Ps 25:4-9 Fil 2:1-11  Matt 21:28-32

Vägen att upptäcka hyckleriet

Två bröder får samma upp­drag, att gå och arbeta i faderns vingård. Den förste är olydig och obstinat. Han säger spon­tant: ”Nej, det vill jag inte”. Men han ångrar sig och går. Den andre säger: ”Jag skall gå,” med det ”fromma” tillägget ”Her­re”, men han går inte. Je­sus frå­gar sina lyssnare: ”Vilken av de båda gjorde vad fadern ville. Svaret är egentligen själv­klart, ”den förste”. Den andre framstår som hycklare. Han säger ett, men gör ett annat. Tom­ma och fromma ord som inte följs av handling. Långt värre än en övergående olydnad. Vem tar inte avstånd från det? Behövs det en liknelse för att säga det självklara?

    Men det självklara inte är så självklart. De som gav ett korrekt svar på Jesu fråga, över­ste­präs­terna och folkets äldste, för­stod inte att de fällde domen över sig själva. De förstod inte att de själva var hyckla­re. Tull­indrivare och horor skall gå före dem till Guds rike, före dem som svarade korrekt. Det var en skan­­da­lös anklagelse. Dessa var leda­re och skulle vara före­dömen men enligt Jesus är de sämre ute än de som alla bedömde som de säm­sta.

    Jesus berättar inte liknelsen för att vi skall sätta etiketter på andra. Liknel­sen är gi­ven för att något skall hända med dem som lyssnar till den. För att vi skall göra som den oly­dige so­nen gjorde, han som ång­rade sig och gick. Det tragiska med folkets ledare är att de varken såg, ångrade sig eller handlade när de hörde Jesus. Likadant var det när Johannes Döparen uppträdde. De såg vad som hände med många, men med dem själva hände ing­en­ting. Jesus säger att de inte trodde på Döparen. De förblev blinda, deras hjärtan förblev kalla och deras hand­lingar tröga och ovilliga. Det är kontrasten till den förste brodern, han som ångrade sig och gick. Han vände om och började ett nytt liv.

    Liknelsen är ingen lektion i etik och moral. Den berättar om vad som händer med den olydige sonen – en bild för varje människa, skadad av syn­dens olydnad. Lik­nelsen beskri­ver vad omvändelse är.

    Trots att den olydige först sa nej, lät han sig träffas av faderns befallning. Hans samvete gav honom ingen ro. Han såg och ångrade sin ovilja. Kanske behövs det viss tid både för att höra och för att det hårda hjärtat skall mjukna. Han lyssnade inte bara med sitt fysiska öra. Han lyssnade med hjärtats öra. Guds ord träffar som en pil i hjärtat. Det smärtar, men den smärtan är det mest hälsosamma en människa kan drabbas av. Ånger är den starkas­te kraft som människan har till förfogande i sig själv. Kanske hade han länge levt i olydnad och bara följt sina lustar, begär och infall. Kanske levde han ett anständigt liv, men ändå på egna villkor, utan Guds kraft. Kanske hade han omvänt sig på vissa punkter, men inte på an­dra. Men Fadern har inte gett upp hoppet. Därför låter han dem lyssna till liknelsen.

    Evangeliet berättar hur de som satt fast i vanesynder vågade sig fram när de hörde Je­su röst. Han utesluter ingen. Han tröttnar inte ens på den som tröttnat på sig själva och anser sig som ett hopplöst fall. I kollektbönen hörde vi att Guds allmakt visar sig främst i hans skonsamhet och mildhet. Benedictus säger att det är Herrens godhet som visar oss livets väg. Den som håller på att förlora hoppet uppmanas att läsa evangeliet med nya ögon. Med ögon som ser att det inte bara handlar om moral, utan är ett glatt budskap till alla syndare.

    Brodern inte bara ångrade sig. Han gick också, för att arbeta i vingården. Den som hört med hjärtats öra kallas att fullborda det han hört i handling. Lättja och tröghet kan sa­bo­tera den bästa början. Men också det är ett befriande budskap. Lydnad för Guds vilja upprättar och ger kraft. Benedictus talar om den glada lydnaden. En ny människa växer fram. Pau­lus säger att han arbetat mer än de flesta, men han tillägger att det inte är han själv, utan Guds nåd som verkat i honom. Det slår inte ut viljan, men vänder den rätt och befriar den. Den lydige upptäcker att lydnadens tyngande börda kan bli lätt. Kärleken för­vand­lar bör­dan till ett milt ok, den kärlek som ”uthärdar allt”.

    Men hur gick det för den andre brodern, han som hycklade lydnad men inte gick? Finns det något hopp för hycklaren? Cassianus beskriver den högmodige: ”Han vill inte låta sig förvandlas av Kristi sanna ödmjukhet. Han vill inte foga sig, utan är vresig och vägrar att låta sig talas till rätta. Han vill inte tänka på döden, men är sjukligt rädd för att bli sjuk. Dess­utom är han misstro­gen och girig”.

    Vad gör Herren? ”Han lär de ödmjuka sin väg” sjöng vi i responsoriepsalmen. Hur lär han oss? Paulus berättade i andra läsningen om den Herre som hade kunnat komma med makt, men öd­mjukade sig och blev lydig, ända till korset. Han upphöj­des av Gud för att al­la knän skulle böja sig. Också hycklarnas. En gång skall alla, också hyck­laren och det som är kvar av hyckleri i oss, se upp till den vi har korsfäst med våra synden. Inför korset för­svinner allt hyckleri.

    Må vi be om öppnade ögon innan det är för sent, inte tröttna att be om hans barmhärtig­het, i lydnad följa den ödmjuke på hans väg. I den heliga eukaristin äter vi av hans ödmjuk­het.

    Amen.