– Pred 11:9-12:8 Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:43b-45 –

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor i poetiska men bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan.

Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.

Benedictus drar dock en klok slutsats av skillnaden mellan gene­ra­tio­ner­na. Han uppmanar de yngre att ära de äldre, och de äldre att älska de yngre.

Den gam­le kan glädja sig över ung­domens kraft och friskhet. Den unge borde vara klok nog att lyssna på de gamla som samlat vis­het, vilket ty­värr inte är en automatisk följd av gråa hår. Den unge och övermodige får veta att han en gång skall dömas.

Men något saknas i ekvationen, något som bryter igenom fåfäng­lighe­ten, något som ger hopp.  

Kosmas och Damianus var läkare i Aleppo i Syrien i slutet av 200-talet. De botade sjuka utan betalning och avslöjade därmed att de var krist­na. De blev martyrer år 303.

Bara något decennium senare, genom ediktet i Milano år 313, skulle förföljelsen upphöra. Var det inte ”otur”, en bitter fåfäng­lighet, att de förlorade sina liv? Hade de inte kunnat bära mera frukt om de fått leva?

Deras namn har nämnts i varje mässa i den västliga kyrkan un­der minst 1500 år[1]. I den mässa där kyrkan firar Honom som över­lämnades i människors händer.

Kosmas och Damianus offrade sina liv, infogade i sin Herres of­fer.

Fåfängligheten mötte sin överman och de två fick del av honom som uppstått från de döda.

I den heliga eukaristin tuggar vi i oss det hopp som gör oss evigt unga.

”Gläd dig i din ungdom!”

---

[1] Den första eukaristiska bönen.