Kortpredikan, Jungfru Marias smärtor
– Heb 5:7-9 Ps 31:2-6, 15-16, 20 Luk 2:33-35 –
Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Marias smärtor. Hon stod vid korset.
Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Hon kan inte ”göra” något, men hon går inte undan som de flesta apostlarna. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svärdet gå genom sin själ.
Kyrkan liknar det vid ett martyrium. Före evangeliet sjunger kyrkan: ”Utan att dö förtjänade hon martyriets segerpalm genom att stå vid Herrens kors.”
En vardagsform av detta beskriver Benedictus i ödmjukhetens fjärde steg. Han kallar det tålamod, modet att tåla.
Marias lidande är inte bara ett föredöme. Hennes moderskap är unikt och därför berör hennes lidande alla.
Vid bebådelsen instämde hon i ängelns ord och förmedlade Livet till alla.
Vid korset delar hon sin sons lidande, det lidande som försonar och nyskapar allt. Han ”blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja”. Hon lider med sin son och upprepar sitt ”ja”.
Maria personifierar kyrkan som i eukaristin står vid korset och frambär dess offer. Det ger oss mönstret för våra liv.
Våra lidanden kan förvandlas. Den som likt Maria bejakar dem med ett rent hjärta, dras in i korsets lidande. ”Gläd er över att ni delar lidandena med Kristus”, säger aposteln.
I slutbönen ber vi om ”styrka genom detta heliga mysterium”.
Därmed får vi också ett svindlande uppdrag, ”så att vi, när vi får lida, kan fylla det som ännu fattas i Kristi lidanden för kyrkan, som är hans kropp”.