Syr 27:30-28:7 Ps 103:1-4,9-12 Rom 14:7-9  Matt 18:21-35

Starkare än oförsonlighet och vrede

Liknelsens budskap är inte svårt att förstå. Kungen representerar Gud, som generöst för­låter och efterskänker människans enorma skuld till den som ber honom. Den som har fått sin skuld ef­terskänkt av Gud, måste därför vara beredd att förlåta sin nästa. Den som väg­rar att förlå­ta sin nästa ris­ke­rar att förlora sin egen förlåtelse. Vi hörde det som en retorisk fråga ur Syraks bok: ”Om en människa bär agg mot en annan, hur kan hon då kräva läke­dom av Herren?” Eller som ironisk kommentar: ”Hon visar ingen nåd mot sin med­männi­ska, men när hon själv har syndat tar hon till böner!”

    Logiken är klar och den bekräftas av erfarenheten. Sannolikt känner vi någon som stän­digt ältar och klagar över vad hon har utsatts för. Ingen vill sluta sitt liv i bitterhet. Ändå sker det. Trots alla varningar och förmaningar hål­ler den bittre fast vid sin vrede och hätsk­het. Alla är ense om det destrukti­va i detta, men den bittre har fastnat i ett fängelse. Kan­ske sä­ger hon: ’Jag är inte bitter’, men orden sitter på läpparna. Andra går undan och isolerar sig. I hjärtat ältas oförrät­ten. Den oförsonlige vill göra som mannen i liknelsen, gripa sin ve­dersakare vid strupen och utkräva straffet. Hon är bunden och fastkedjad av sitt hat och sin vrede. Som av en andlig cancer.

    Att möta en bitter människa hör till det kusligaste man kan erfara. Inte heller är det lätt att säga något klokt. Oförrätten kan ha varit stor. Den skall inte ”överfromt” förnekas eller bortförklaras, men nämnas vid sitt rätta namn. Men det är lätt att stanna med det, enbart hålla med och ömka, och riskera att stärka bitterheten. Att bara varna för bitterhetens ris­ker kommer inte åt roten till det onda.

    Svårigheten att komma ur bitterhet anar jag först när jag drabbas själv. Det kan ske över lång tid och i små steg. Men också snabbt, när något händer, kanske bara en replik som fälls. Jag träffas på en öm punkt, som jag kanske inte ens viss­te att jag hade. Reak­tionen blir häftig. Varför sa han så? Eller varför gjorde eller gör hon så? Det går inte bara att ska­ka av sig. Inte ens när tiden går, försvinner det. Något har fått fäste i män­niskans in­nersta. Här skiljer sig andarna. Den sekulära ”tron” säger: ”Det här finner jag mig inte i. Det här förlåter jag aldrig.” Enligt kristen tro kommer inte det verkligt onda utifrån. Det onda kom­mer från det egna hjärtat, men som blottlades av det som drabbade mig.  

    Skälen till att det inte går att bara skaka av sig är att människan vill bli kvitt obehaget men inte vill släppa de vred­ga­de tankar­na om den som sårat eller skadat henne. Hon menar sig ha giltiga skäl att vredgas. Hon försöker driva ut ont med ont. Hon vill inte för­låta. Därmed berövar sig män­niskan den för­låtelse hon själv behöver av Gud. Gud ger oss makt över vår egen frälsning.

    Martyrerna är det omvända vitt­nesbördet, när de lönar ont med gott och förlåter sina böd­lar. Men hur når man dit?   

Vad beror oförsonlighet på? Vad kommer det sig att en människa har svårt att för­låta? – Den oförsonlige förstår inte att hon själv lever av nåden. Hon tror sig vara oförvitlig. Endast den ödmjuke förstår det. Hon lever i och av nåden och vreden över den andre får därför inget fäste i henne. Släpptes den högmodige in i him­len, vore det ingen him­­mel mer. Om Gud bara ”opererade bort” högmodet, vore vi inte män­niskor mera. Det är för nådens och för människans egen skull som Jesus är omut­lig i sitt krav på att vi måste förlåta. Av olika skäl kan det ta tid, men viljan till försoning måste finnas.

Utan denna beredskap släpps vreden fram, som förbittrar män­ni­skans hjärta och för­mör­kar hen­nes syn. Hon blir ockuperad av den, även om hon förmår behärska sig på ytan. Vre­den förföljer hen­ne, också i söm­nen. Den kan bidra till depression och tömma henne på all kraft. En försmak av helvetet.

Jesus är omutlig därför att han vill rädda och befria människan från detta. Han förbjuder sina lärjungar att komma till altaret med oför­sonlighet i hjärtat. Gå först bort och försona dig med din broder och kom sedan till altaret med din gåva! Hans apostel manar oss att inte låta solen gå ner över vre­den. Människans insikt och klarsyn höljs i mörker.

Hur får vi bukt med oförson­lig vre­de?  

Det första är att våga se den. Ett beprövat hjälp­medel är att öppna sitt hjär­ta för en sjä­lasörjare eller en förtrogen vän (men inte flera), reda ut sådant som kan redas ut, få hjälp att sortera, att skilja mellan den orätt jag utsatts för och min reaktion på den. Det är bara min reaktion jag råder över och är ansvarig för.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte ö­ver, men den är inte så stark som den verkar. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar med tiden. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden, att inte ”vilja” vred­gas, inte slå in på sådana tankegångar som leder till malande agg och bitterhet. Men i stället driva ut vreden varje gång den gör sig på­mind, som Jesus drev ut mång­­larna ur templet.

Det tredje är att ”göra det mot­satta”, agere contra. Det är att be för ovännen. Vi behö­ver in­te ”tyc­ka om” den andre. Det avgöran­de är att vi vill honom väl, och handlar ef­ter den vil­jan. Bönen ber ner Guds nåd och barm­härtig­het över den som gjort oss eller andra illa. 

Det är då vi förstår att den egna kraften inte räcker. Den förnuftige kan inse och bekräf­ta det ohälsosamma i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verk­­ligen drab­bas.

Människan behöver försoning. Världen likaså. I denna människas värld restes ett förso­ning­ens tec­ken, ett kors. Vid en tidpunkt i historien, på en plats i uni­versum är fiend­ska­pen beseg­rad. Oförsonlig­hetens djävulscirkel är genombruten. Därför kan Jesus upp­ma­na Pet­rus att för­låta ”sjut­tio­falt”. Att besegra ont med gott är att besegra det onda med hans go­da, med hans milda nåd som rinner fram ur hans sida på korset. 

Det är då det tysta undret sker. Människan blir barn till barmhärtig­he­tens Fa­der, som låter sin sol gå upp över både goda och onda. När människan för­står det, inte bara i huvu­det, utan i hjärtat, då mjukas det kalla och oförsonliga hjärtat upp av hans mildhet och öd­mju­ka barmhär­tighet. Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår kan dyka upp igen, men den har inte längre makt över barmhärtighetens barn. Korsets kraft full­bordas i den ödmjuke.

Och än mer. Vi blir Kristi medarbetare. ”Ingen lever för sig själv”, hörde vi apos­teln sä­ga om dem som lever i hans försonande och uppståndna kropp. Människans hjärta blir ett bro­­huvud för Guds frid och förso­ning. Lär­jungen kan be med sin Mästares ord: ”Fa­­der, för­låt dem, ty de vet inte vad de gör”. Frukten av den bönen ”spri­der sig”.

På vägen dit och på den fortsatta vägen ber vi i varje eukaristi: ”Förlåt oss våra skulder”, men vi får också kraft att ”för­låta dem oss skyldiga äro”.

Amen.