– Jer 1:17-19 Ps 71:1-4a,5-6b.15ab,17 Mark 6:17-29 –

Det är svårt att blunda för kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evan­gelium. ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…”

Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåt­na äk­tenskap eller homosexuella relationer?

Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvand­lats till något som inte ens får sägas offentligt.

Må vi be om mod att i rätt tid och med rätta ord säga det som måste sä­gas. Ve den kyrka som tiger.

Att ”leva ihop med” en annan människa är något heligt. Att härda ut i ofrivillig ”ensamhet” kan kräva det till synes omöjliga. Men det rena hjärtat får löftet att se det högsta goda.

De tidiga munkarna kände igen sin inre kamp i profe­tens kallelse. Som när Jeremia stod ensam ”mot hela landet, mot dess präster och mot fol­ket i allmänhet”  

När de destruktiva tankarna tillåts ocku­pe­ra hjärtat är det inte svårt att tvivla på både Gud och på kallelsen.

Men det är ingen naturlag att så sker. Människan har en gudomligt gi­ven frihet att välja vad hon släp­per in i hjärtat. Att under bön tugga i sig Guds ord är att omges av ”en järnpelare och en kopparmur”.

Vi har tillgång till Guds vapen­rust­ning. Det är inte bara hans ord vi får del av. Det är Kristus själv som kämpar i oss och med oss, även om kam­pen tycks skoningslös och nederlagen blir många.

Johannes Döparens martyrium var inte ett nederlag utan en se­ger. Jo­hannes blev ”sanningens och rättvisans martyr”.

Johannes födelse var sammanvävd med Jesu födelse. Hans död fö­re­griper Jesu död och uppståndelse.

I eukaristin dras vi in i samma mysterium.

Denna mässas slutbön säger att eukaris­tin ”förenar våra eg­na lidanden till en oupplöslig enhet med Jesus Kristus, vår Her­re”.

Eukaristin bekräftar vad profeten Jeremia fick höra: ”Var inte förfärad… jag gör dig till en järnpelare och en kopparmur… ty jag är med dig, sä­ger Herren, och jag vill hjälpa dig”.