Kortpredikan S. Pius X, påve

– Hes 37:1-14 Ps107:2-9 Matt 22:34-40 –

Ännu en grandios profetia.

Profeten får se de förtorkade och döda benen, som skall få liv och ande. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­skingring och upp ur sina gravar, skapas på nytt.

Gud genomför inte sin nyskapelse ensam. Han skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han männi­skan till sin medar­betare. Gud låter sin Ande förmedlas genom pro­feten. Gud gör sig beroende av människans lyssnande och lydnad.

När profeten har profeterat, förstår han att det är Herren som ver­kar ge­nom honom. ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har full­­bordat det”.

Kärleksbudet är inte ett opersonligt påbud som människan å­läggs att följa. Att älska med hjärta, själ och förstånd är att befrias från sitt falska jag och upp­täcka hur Gud full­bordar sitt verk och låter en ny människa växa fram.

Som påve (1903-1914) verkade Pius X enligt valspråket: ”förnya allt i Kristus”. Han visste genom aposteln att Gud hade samman­fattat, nyskapat, förnyat och full­bordat allt i Kristus (Ef 1:10).

Han bekämpade libe­ral teologi (modernism), reformerade li­turgin och den li­turgiska sång­en. Han uppmanade till flitigt bruk av de he­­liga sak­ra­menten.

Som profeten blev påven tjänare åt Guds vilja att samla sitt folk och ge det liv.

Den som vågar se verkligheten, också långt inne i kyrkan, säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute”.

Den lydige och ödmjuke tjänaren får löftet: ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har full­­bordat det”.