– Jer 3:14-17 Ps 31:10-12b,13 Matt 13:18-23 –

”Vänd om”, säger Herren.

Folket var förskingrat och bodde inte i det land som de fått. Uppma­ningen betyder i förstone att vända tillbaka till det lan­det. Men i främ­mande land hade de också vänt sig till andra gu­dar. Därför var det också en maning att vända tillbaka till deras rätte Herre. ”Vänd om, ty det är jag som är er Herre”. Uppmaningen var förknippat med ett löfte att föras i bet av herdar efter Herrens hjärta.

Men så tillfogar profeten något förvånande. Man skall inte mer tala om Herrens förbundsark. Varför? Det var ju tecknet på Herrens närvaro mitt ibland sitt folk! De skulle inte ens sakna den.

Det är en profetia om att de själva skall bli vad arken och templet var i det första förbun­det. ”Ni är Guds tempel”, skall aposteln säga. Profeten inkluderar dess­­utom ”alla hed­­­­nafolk”. En vidunderlig profetia om både Kyr­kan och om varje lärjunge. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Då skall de inte längre vandra efter ”sina onda hjär­tans hårdhet”.

Denna omvändelse sker genom det ord som sånings­man­nen sår ut. Det bär inte frukt automatiskt. Det snappas bort av den Onde, när de som hör inte förstår. Där det inte får rotfäste hjälper det inte i lidande och motgångar. Ordet kvävs när bekymmer och världsli­ga lockelser tar över.

Men det bär frukt i den som hör och förstår.

Det gör Kyrkan till ett tempel och hjärtat till en förbundsark. Enligt Cas­sia­nus[1] rym­­mer detta hjärta inte bara de två stentavlorna, ”ett tvåfaldigt hjälp­medel till förblivande fasthet”, utan också ”det förgyllda kär­let, sym­­bo­len för det rena och luttrade minnet, den himmelska sötman, äng­larnas bröd”.

Dessutom rymmer arken ”Arons stav, Kristi frälsande banér, som grön­s­kar i kraft av odödlig åminnelse – skottet av Ishais rot, som grönskar mer levande efter sin död”.

Allt – både läsning, minne, sötma och åminnelse – firar vi i den heliga eukaristin för att det skall bära frukt i våra hjärtan.  

---

[1] Collatio XIV: 10, Hjärtats ro s. 39 (Artos förlag).