– Jak 2:14-24, 26 Ps 112:1-6 Mark 8:34-9:1 –

”Blev inte Abraham rättfärdig genom gärningar?” frågar Jakob re­toriskt.

Paulus tycks mena något annat: ”Männi­skan blir rättfärdig på grund av tron, oberoende av laggärningar” (Rom 3:28).

Men i grunden finns det ingen motsätt­ning mellan Paulus och Jakob.

”Tron utan gärningar är död,” säger Jakob. Samtidigt är den krist­nes gär­­ningar helt be­roende av tron. ”Tron samverkade med hans gär­ning­ar.”   

En tillämpning hör vi när Jesus undervisar om att ”förne­ka sig själv och ta sitt kors”. Den som förnekar sin Herre i ord och handling, har redan gjort det i sitt hjärta. Den goda bekännelsen och gärningen är, om vi kun­de se klart, en frukt av tron. En försonad enhet skymtar fram.

Hos Petrus Damiani (d. 1072) skymtar en annan enhet. Han drogs till eremitlivet, trots att han efter­frågades för kyrkliga upp­drag. Han eremi­tiska kallelse vittnar om en försonad enhet mel­lan individ och gemen­skap. 

De flesta behöver sin nästa för att avskildheten inte skall bli en flykt in i illusioner. Benedictus förutsätter lång pröv­ning i det ge­mensamma li­vets skola för den som vill gå ut i ”öknens ensamma kamp mot köttets och tankarnas las­ter”.

Men också den som lever tillsammans med andra möter ensam­het och kan hämta hjälp från eremitens erfarenhet.  

Avskildhet kan bli en ”verkstad”, där Skaparen re­sta­ure­rar sin bild i män­niskan, en plats där hon ”mister li­vet för att rädda det”. 

Petrus kallar avskildheten en skärseld för allt orent. Det går inte att fly de inre demonerna. Bönen blir verklig och uthålligheten av­görande.

Men han kallar den också en brudkammare, där den he­lige Ande blir hemgiften och själen förenas med den him­melske Brudgum­men.

Vi firar det i varje eukaristi, försoningens offer som skapar enhet.