– 1 Kung 11:4-13 Ps 106:3-4,35-37,40 Mark 7:24-30 –

Hur var det möjligt?

Salomos liv slutar i förnedring. På gamla dagar lät han sig för­ledas till avfall. Han byggde altare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggelser”. Salomo lät det ske på helig mark. Han bröt mot det första bu­det.

Det ledde till splittring av det enade rike han fått i arv av David. Hur var det möjligt?

Trots sin vishet lät Salomo sig förföras av den last som förstör alla andra dygder – högmodet. Han förlorade den dygd som fått ho­nom att be om vis­het – ödmjuk­heten. Människan blir inte öd­mjuk automatiskt för att hon blir gam­mal.

Den syriskfenikiska kvinnan, som ber Jesus bota sin besatta dotter, hade just det som Salomo saknade.

Hon avvi­sades först av Jesu ord om att inte ta barnet från bar­nen och ge det åt hun­darna. Orden låter kränkande, men uttryc­ker Guds plan. Bud­skapet skulle först ges åt judarna, sedan åt hed­ningarna.  

Det visste knappast kvinnan. Hon styrs av sin omsorg om dot­tern och av den tro på Jesus hon hade fått. Hon tillåter inte sina käns­lor att föra henne vilse.

Hennes ivriga och ödmju­ka bön får Jesus att ändra sig! Han låter sig övervinnas av ödmjukheten! Här upphävs alla gränser, utan att det kan göras till regel.    

Jesus mö­ter hos denna kvinna sitt eget mysterium, han som fräl­ste oss genom sin ödmjukhet. Och som kallade oss att få del av samma kraft. Ingenting är starkare än ödmjukheten.

Låt oss be om delaktighet i Jesu Kristi ödmjukhet. Inte bara en gång, utan varje dag, så länge vi lever.

Vi gör det i varje eukaristi.