– 1 Joh 5:5-13 Ps 147:12-15,19-20 Luk 5:12-16 –

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”

Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga teck­en på denna tro: bröd­un­der, förkunnelse i synagogan, botande av sjuka, seger över vind och vågor, idag över spet­­älska.

Herrens härlighet breder ut sig över jor­den. Kristi enhet med Fadern up­­pen­baras. Redan 12-åringen i templet vill vara där Fadern är. Också när han drar sig undan till öde trak­ter för att be.

Han drog sig undan för vår skull, som ett exempel att följa, för att lära oss bönens villkor. Men främst för att låta oss smaka hans en­­­­het med Fadern. Det är den tron som besegrar allt det som Johan­nes kal­lar ”värl­den”.

Johannes ger skäl för denna tro. ”An­den, vatt­net och blodet”. Han kal­lar dem ”Guds vit­tnes­börd”. Han syftar på Je­su dop, där Faderns röst och Andens duva vittnar om Sonens identi­tet. Dopet föregri­per också hans blo­diga korsdöd.[1]

En inre logik skymtar fram. Att avvisa Guds vittnesbörd är att på­stå att rösten från himlen ljuger. Otron gör Gud till ”lögnare”. Det får dödliga konse­kven­ser. ”Den som inte har Guds son har inte livet.”

Att ta emot vittnesbördet är att få del av livet. ”Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som har hans son har livet.”

Förnuftet känner igen och bejakar, upplyst av Skriftens vittnes­börd. Män­niskan tror för att förstå.

Men hjärtat behöver ständigt på nytt dra sig undan till den öde trakten för att tron skall sjunka ner i hjärtat och få liv. Det är den tron som up­penbaras i den heli­ga eukaristin.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”

---

[1] De gnostiker som Johan­nes be­kämpade avvisade korset. De menade att Jesus steg ner i kroppen vid dopet, men lämnade kroppen före korsdöden.