– 1 Joh 4:7-10 Ps 72:1-4b,7-8 Mark 6:34-44 –

”Gud är kärlek.”

Också för de fördömda.

En bysantinsk ikon visar Kris­tus på sin tron. Han utstrålar sin kär­leks ljus.

De välsignade ser mot detta ljus och strålar själva av samma ljus.

De fördömda står med ryggen mot ljuset. De avvisar ljuset och be­fin­ner sig där­med i mörker. De fö­re­drar något skapat fram­­för Kris­ti kärlek, trots att de plågas av mörker och bit­terhet.

Orsaken till deras fördömelse ligger hos dem själva, och bara hos dem. Gud förblir kärlek. De be­fästs i sitt mörker varje gång de frivilligt begår en allvarlig synd. Den Gud som är kärlek sä­ger: ”den som älskar mig håller mina bud”.

För många framstår det som ofattbart. Gud förblir kärlek, och en aktiv kärlek. Han frågar efter och söker människan. Han upp­ma­nar sin kyrka att ”ge människorna något att äta”. Hon förkun­nar out­tröttligt Guds kärlek. ­Men Gud begår inte våld på män­­ni­skans fri­het.

Låt oss inte naivt underskatta fiendens list och männi­skans kapa­citet att fastna i ett nej. Författaren CS Lewis beskriver mönstret i flera av si­na böcker, till exempel ”Den stora skilsmässan”.

Den humanistiska och liberala tron på människans egen innebo­ende godhet rym­mer mycket sanning, men inte hela sanningen. Den blir för många ett hinder att se männi­skans kapacitet att fast­na i mörker.

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har äls­kat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”

Vi firar det i varje eukaristi.

”Gud är kärlek.”­