– Jes 41:13-20 Ps 145:1,9-13b Matt 11:11-15 –

Har någon uttalat mäktigare trösteord än profeten Jesa­ja? Först för det bortförda och betryckta folket i Babylon. ”Frukta inte du Is­raels lilla hop.”

Men sedan också för alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vatten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem.

Redan själva orden vibrerar av tröst och väcker hopp. ”Jag skall göra ök­nen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.”

Vem, bortsett från dåren eller bedragaren, kan uttala sådana ord? Vem mer än Israels Helige?

Vem kan bekräfta orden?  

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv?

Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungar att följa samma väg.

Benedictus talar om den ödmjuke, den som vet sig vara ”den lägste och ringaste av alla”.

Profeten måste ha anat både trons och ödmjukhetens mysterium när han ger sina hisnande löften.

Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom.

Sju trädslag. Traditionen talar om sju laster som kan förvandlas till dygder och vars nyckel är öd­mjuk­heten. ”Med våld” bekämpas högmodet eftersom himmelriket står på spel.

Profetens ord är ”förutsägelser” till verklig tröst och verkligt hopp.