Andra Söndagen i Advent

Jes 11:1-10 Ps 72:2,7-8,12-13,17 Rom 15:4-9  Matt 3:1-12

För att bevara vårt hopp

När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är slut. En bild för hopplöshet. Så var det för Israels folk när den siste kungen av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­re och klarare. Han säger: ”ett skott, en gren, skall skjuta upp ur Isais av­hugg­na stam”. Profe­ten tecknar kon­turerna av den Messias, vars födelse vi skall fira om några vec­kor. Vi sjunger om det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jesse rot och stam”. Då visste flera svenskar att Davids far hette Jes­se, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp, åtminstone ett frö. Särskild när de lyssnade till profetens fort­sättning.

Denne ättling till David skall vara fylld av Herrens An­de, säger profeten. Han sam­lar i sin person alla det gam­­la för­bundets stora gestalter och deras ande: Mose och Abra­hams gudsfruktan, Davids kraft, Salomos vishet, Höga Visans kärlek och pro­feternas klarsyn. Han skall styra sitt folk med rättvisa, han skall skipa rätt för de sva­ga och fattiga. Han skall dö­ma våldsverkarna och de onda. Profeten tecknar ett rike där frid och gemen­skap rå­der. Han hämtar sina bilder från djurens värld, men det syf­tar på människor och folk.

Kyrkan låter oss höra denna profetia under advent. Även om vi tror att Messias har kommit i Marias barn, så väntar vi på hans slutliga ankomst. Därför lyssnar kyrkan på nytt till profeterna och känner igen sin egen situation. Vi hörde aposteln säga: ”alla pro­­fetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp”. Profeti­an låter oss ana Guds väldiga plan genom tiden.

På köpet får hon vägledning för det konkreta livet tillsammans. Aposteln manar till en­het: ”god­ta var­an­dra, så som Kristus har godtagit er”. Han syftade i sitt brev till församlingen i Rom främst på förhållandet mellan jude- och hednakristna, men det gäller hela den broki­ga mång­­­­­falden i den katolska kyrkan. Vi hörde det redan hos profeten. Kan det tillämpas på vår tids spänningar mellan ”progressiva” och ”konser­va­tiva”? Om de progressiva vördar de konservativa, och de konservativa älskar de progressiva, som Benedictus säger om yngre och äldre, då kan vargen bo ihop med lammet, kal­var och lejon kan beta till­sam­­mans. Samma mönster utspelas i den mind­re gemen­ska­pen och i varje familj. När den upprörde och aggressive blir mild och tålmodig, när den avundsjuke gläds åt den andres gåvor, ligger pantern vid killingens sida och späd­barnet leker vid ormens håla. Kyrkan är kallad att vara ett profetiskt tec­ken för hela mänsklig­he­tens en­het. Där­för är hennes inre enhet avgörande. Hennes san­na och katolska enhet. Må vi be för kyr­kans herdar, att de får mod att förkunna san­ningen och kraft att bevara enheten.

När skall profetens löfte infrias? Pro­feten talar om en dag, en helig dag, då folken skall söka sig till Jishajs rot, där han står som ett baner och fälttecken för alla folk. Det tecknet restes på Golgota kulle för alla folk och stam­mar. Hans apostel talar om den yt­tersta dag då alla knän skall böjas för detta tecken, anting­en de vill eller inte, den dag då slöjan över tillvaron skall skingras, den dag när den slutliga domen skall fällas och korsets tecken avslöjas som histo­riens mittpunkt och mål. Dagen föregrips varje gång Kyrkan förkunnar och lyfter upp detta tecken i sin undervisning och i sina sakra­ment. Ännu suckar och väntar vi på dess slutliga fullbordan. Men vi gör det i hopp.  

Profetiorna står där för att bereda väg och bevara oss i hoppet. Det hoppet styrs inte av prognoser och mediala bedömningar, inte av känslor av pessimism eller opti­mism. Hoppet bygger på tron. Den klippfasta tron på Kristus som tillvarons begyn­nel­se, centrum och mål.

Pro­fe­terna vittnar om att det finns en plan, en gudomlig plan och me­ning med hela his­to­rien. Den pla­nen skymtar fram när vi läser profeterna. Vi ser vi in i Guds hjärta.

”Lär känna Guds hjärta genom hans ord”, säger Gregorius den Store. Ordet ger nä­ring och kraft, ett bröd att tugga i sig, så att läsaren får del av Guds innersta. Den gamla kyrkan såg läsningen av Guds ord på sam­ma sätt som mot­tagan­det av den heliga eukaristin. Hieronymus kallar också det skriv­na ordet för Kristi kropp och blod. Dess utsida är bokstäver, men den som tuggar i sig ordet under bön och upprepar orden i sitt inre märker att det ger ifrån sig kraft. Ordet förvandlar män­niskan inifrån. Hennes tan­kar blir Kristi tankar. Hoppet får näring.

Den siste i raden av gammaltestamentliga profeter är Johannes Döparen. Han upp­­träd­de i Judéens öken. Herren hade en gång lockat sitt folk ut i öknen för att vin­na sin bruds hjärta. Johan­nes Döparen är brud­gum­mens vän, som förbereder sitt folk för detta bröllop. Folket ska föras in i ett nytt rike. Inte ett geografiskt land. Han säger: ”Himmel­ri­ket är nära”.

    Fol­ket kom i stora skaror ut till Johan­nes. Också de ledande följde med ström­men, men profeten genomskå­dar deras hyckleri. De följer trenden, men har inte för avsikt att ändra varken liv eller tänkesätt. ”Hugg­orms­yngel! Bär då så­dan frukt som tillhör omvändel­sen”, säger han. Vänd om från era onda gärning­ar och gör det goda. Fä­derna tillämpade det på de falska lärarna.

Omvändelse går djupare än att skärpa sig moraliskt. Omvändelse be­ty­der att vän­da sig om så att man ser. Den oomvän­da människan sitter fast i sig själv, sjun­­ker un­der sin sanna värdighet och förlorar hoppet.

Den som hör vaknar som ur en sömn. Det är inte behag­ligt när man inser att livet kan förspillas. Att jag kan missa målet och bli som agnarna för vinden. Det väcker en häl­so­sam fruk­tan, men denna fruktan bereder mark för hoppets gåva.

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De måste ha fått ett styng i hjär­tat. Det tröga, ljumma, hårda och vankelmodiga hjärtat genom­borrades av hans ord som av ett vasst spjut. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. Som när profeten Na­tan talar klartext med David om hans synd och Da­vid faller till marken som död. Eller när Petrus för­nekat sin Herre på över­ste­präs­tens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar. Eller när någon upptäcker att han undvikit att bekänna vissa syn­der.   

    En sådan sorg är salig. Den be­reder väg för den nya födelsen. Jesus föds inte ba­ra i Betle­hem, utan i det egna hjärtan. I det hjärtat växer det fram ett hopp.

    Profeten Jesaja talade om ett skott ur en avhuggen stam. Låt oss lyssna till Guds ord så att hoppet väcks till liv och kan växa. 

Amen.