– Dan 6:11-27 Till Dan B:45-51 Luk 21:20-28 –

Daniel i lejongropen – en förblivande verklighet.

De svartsjuka och intrigerande hovmännen vill få Daniel på fall. De ”grä­­ver en grop för and­ra, men faller i egen fälla.” (Ps 7:16). Ondskan drar straffet över sig själv.

Att också de ondas familjer straffas blir en bild för att inga ondskans ättling­ar kan hämnas i framtiden.

Daniel kan inte skadas av något. Lejonens gap var tillstängda av en utsänd äng­el. Änglarna är i tjänst för Guds eviga san­ning. Daniel stod under den eviga lagen, starkare än någon av männi­skor stif­tad lag.

Daniel bad, tre gånger om dagen. Det betyder hela tiden. Inte minst när hoten närmar sig.

I den yttersta tiden skall hedningarna gripas av ångest och råd­lös­het. Himlens makter skall skakas.

Jesu ord får inte förväxlas med föränd­ringar i natur och klimat. Sådant står under förnuft och beprövad vetenskap.

Jesus varnar för dem som ropar: ”Här är det” eller ’nu är det’. Vi vet att vi inte vet när slutet är inne.

Människosonen, som inte har tagit makten men har fått den – ”mig är given allt makt i himlen och på jorden”, säger Jesus – har sista ordet och skall till slut komma med makt och härlighet.

Det är lätt att bli ”hed­ning” i sitt inre, att ockuperas av denna värl­dens tänkesätt. Daniel höll fast vid bönen och förbundet.

Genom bön hålls hjärtat rent för onda och förlam­an­de tanker. Den kos­miska kampen utspelas i hjärtat.

Den som ber får ett löfte: ”Räta på er och lyft era huvu­den, ty er befri­el­se närmar sig”.

Kyrkan uppmanar oss till detta i varje eukaristi: ”Upplyft era hjär­tan”.

Eukaristin är bön som ger bönhörelse: ”Välsignad vare han som kom­mer”.

Och kraft att växa i det stabila hoppet ”till dess du återkommer i härlig­het”.