– 1 Mack 6:1-13 Ps 9:2-4,6,16b,19 Luk 20:27-40 –

Abboten Columbanus härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten, skrev en klosterregel och påverkade många genom sin förkunnelse och sitt liv. Det klosterliv han spred i Eu­ropa var strängt och skulle senare ersättas av den mildare Bene­dictusregeln.

Ändå lämnade det bestående avtryck. Några menar att de keltiska munkarna räddade kristendomen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främmande folks invasio­ner – inte helt olikt vår egen tid. Columbanus dog i frid i Bobbio i Italien år 625.

Det kan jämföras med slutet för Antiochos IV Epiphanes, som dog i förtvivlan över sina övergrepp på Guds tempel i Jerusalem. Hans kvalfulla död bekräftas av en grekisk historieskrivare. Att våldföra sig på heliga ting eller personer, vigda åt Gud, kallas hel­­gerån, sacrilegium.

Sadducéerna avvisade tron på de dödas uppståndelse, emedan de menade sig inte finna den i Moseböckerna. Jesus ger dem svar ur And­ra Moseboken. Herren är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Han är inte en Gud för döda utan för levande. Gud vore inte patriarkernas Gud om de inte levde.

Att inte leva för Gud är att vara skild från livet, och därmed att vara död. Att leva för Gud är att leva, redan nu.

Columbanus säger: ”Lev i Kristus, så att Kristus lever i dig! Låt oss vara ödmjuka, milda, tillgängliga, tjänstvilliga, så att Kristus konungen, den ödmjuke och likväl upphöjde, kan härska i oss”.

Därför firar vi den heliga eukaristin.