– Sak 2:10-13 Luk 1:46-55 (Resp.psalm) Matt 12:46-50 –

Denna minnesdag uppstod genom det apokryfa Ja­kobs proto­evangelium från mitten av första århundradet. Det berättar hur Maria som litet barn av sina föräldrar Joakim och Anna fördes till templet för att där beredas för sin uppgift att bli Mes­sias mo­der.

Jakobs protoevangelium har aldrig tillhört de kano­nis­ka skrifter­na, men lästes av många kristna och vitt­nar om ka­tolsk tro om Ma­ria redan vid denna tid, till exempel tron på hennes förblivande jung­frulighet. På 1300-talet fick minnesdagen sin plats i det romerska kalen­dariet.

Oberoende av den historiska bakgrunden ger dagen hjälp att för­stå Marias utkorelse och renhet. Kyrkan känner igen Maria i den Sions dotter som profeten talade om. Med rent och odelat sin­ne står hon till för­fo­gande för Guds barm­härtiga plan med sitt folk, och därmed för alla folk. Hon uppmanas att jubla och glädja sig!

Profeten Sakarja verkade vid uppbyggnaden av templet efter åter­komsten från den babyloniska exilen. Guds plan hade inte gått om intet, inte ens när allt hopp verkade va­ra ute. Gud över­ger aldrig sitt folk och sin heliga kyrka. ”Ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.” 

Kyrkan ser till Marias ödmjuka och frimodiga ”ja”, för att upp­täcka sin egen kallelse som Kyrka. Maria är, som ängeln säger vid be­­bådelsen, ”full av nåd”. Mari­as ”ja” är har sin kraft från Guds nåd.

Ju mera vi med Maria säger vårt ”ja” till Guds plan, också i det eg­­na livet, desto mera upptäcker vi nådens milda kraft.

Då blir vi inte bara Kristi ”bröder och systrar”. Den som hjälper nå­gon annan fram till nådens källa kan också kallas Kristi ”mo­der”, eftersom nåden föder människan på nytt som lem­ i Kristi kropp.

När vi svarar ”Amen” i den heliga kommunionen gör vi som Maria gjorde: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.