3 söndagen i fastan

2 Mos 3:1-8a, 13-15 Ps 103:1-4,6-8,11 1 Kor 10:1-6,10-12 Luk 13:1-9

Den brinnande busken – den brinnande människan

I första läsningen hörde vi om en buske i öknen som brinner, utan att brinna upp. Det låter sagolikt, men sker i människans historia och geografi, för tre tusen år sedan vid berget Horeb/Sinai. En avgörande upptakt till hela den judisk-kristna historien. Här sker något nytt i historien och i religionernas värld. En buske som brinner, utan att brinna upp. Mose går närmare. Han vill betrakta den underbara synen. Då ropar Gud ur busken. Han varnas för att komma närmare: ”Dra dina skor av dina fötter. Ty platsen där du står är helig mark.”

Det är Gud som griper in för att rädda sitt folk, som suckar och lider under främmande makter i Egypten. Israels barn hade förlorat sin frihet och blivit slavar. Gud har hört deras klagorop, han vet vad de får lida. En plan tar gestalt. Han har utsett Mose som sitt redskap. Nu är Mose på flykt och vaktar får i närheten av Sinai berg. Då ser han detta märkliga. En eldslåga slår upp ur en buske. Mose ser att busken brinner, ändå brinner den inte upp. Något gudomligt lyser fram i något jordiskt. Den brinnande busken rymmer hela den bibliska tron.

Långt senare är det vad apostlarna ser hos Jesus från Nasaret. I denna människa ser de ett brinnande, gudomligt ljus. Ändå försvinner inte hans mänskliga egenskaper. Långsamt öppnas deras ögon och öron. I hans närhet står de på helig mark. De hör honom säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” De påminns om vad Mose fick höra, när han frågade efter Guds namn. ”Gud sade till Mose: ’Jag är den jag är’”. Hans namn lyder: ”Jag är”. På hebreiska är det fyra bokstäver. Det heliga Gudsnamnet uttalades aldrig, utan omskrevs med ordet Herren. Endast en gång om året viskade översteprästen Gudsnamnet i templets allraheligaste. En kyrkofader (Hilarius av Poitiers) kallar det en ”perfekt definition, eftersom den i begripliga ordalag ger uttryck för den ofattbara gudskunskapen”. Den sanne Guden, som är av evighet och som står över allt skapat, har inte stannat i gudomlig upphöjdhet. Han stiger ner för att befria sitt folk.

Genom sin tjänare Mose befriar Gud sitt folk ur slaveriet i Egypten. De går genom Röda havet, där fienderna förgörs och folket leds genom öknen mot det utlovade landet. Vid Sinai ingår han ett förbund med sitt folk. Allt är förebilder till Kristus, som är den nye Mose. Genom sin död och uppståndelse befriar han den vanmäktiga människan ur slaveriet under de främmande makterna, synden, döden och djävulen. Han ingår förbund med henne genom sin heliga kyrka och leder oss mot det utlovade landet, Guds rike.

Men det började i en brinnande buske. En tydlig förebild till Guds brinnande närvaro i Marias son. Vi skall fira hans bebådelse i morgon. Han har kommit för att tända en eld på jorden. En eld som brinner utan att förtära det sant mänskliga. Utan tron på Kristi gudomliga väsen och makt förminskas kristendomen till ett mänskligt projekt bland andra, en religion bland andra. På tabernaklet i Den Helige Benedictus Kloster ser man konturerna av en brinnande buske och texten EGO SUM, det betyder: ’jag är’. Jesus har kommit för att tända en eld på jorden. Han är denna eld. Elden brinner i hans heliga Kyrka och kan aldrig utsläckas, inte ens av de största svek. Genom dop och konfirmation tar eldslågan sin boning i människans innersta. Det är den eldslågan som omvändelsen blåser liv i.

Lågan slocknar när den döpte begår en allvarlig synd. Det nya livet dör. Därför kallas det ”dödssynd”. Men också mindre allvarliga synder och allmän tröghet, gör att elden för en tynande tillvaro. Lärjungen glider in i ett grådis. Ofta märks det på att omdömet vacklar. Människan påverkas alltmer av trender i tiden och får svårare att bedöma händelserna runt omkring henne. Som i evangeliet, när människorna tror att de som drabbas av olyckor och övergrepp skulle vara större syndare än andra. Förvisso kan olyckor vara självförvållade, men därav följer inte att andra människor kan bedöma när så är fallet. Då har man gjort ett system av det hela. Jesus drar en annan slutsats. Olyckor är varningstecken för de andra. ”Om ni inte omvänder er skall ni alla minsta livet, precis som de.” Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt, skall se till att han inte faller.”

I samma ärende berättar Jesus liknelsen om fikonträdet, som planterats i en vingård. Det bär ingen frukt. Vingårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men trädgårdsmästaren vädjar och ber för sitt fikonträd. Han talar om det med kärlekens omsorg, som vore det en person: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Det är en tydlig bild för Kristus, vår himmelske överstepräst och förebedjare, som vädjar för oss inför Fadern. Och hans moder, kyrkan, handlar i samklang med sin Herre. Hon ger oss denna fastetid för att blåsa liv i den tynande elden.

Gräva – för att se tydligare i samvetets mörka vrår och kunna avlägga en uppriktig och fruktbärande påskbikt, för att befrias från det gnagande dåliga samvetet. Regelbunden bikt är också en hjälp för att upptäcka de underliggande orsakerna till att den troende inte bär frukt. Trädgårdsmästaren är en bild för Kristus. Egentligen är det hans Ande som utför grävarbetet. Det är han som uppenbarar vad synd är. Bed om Andens hjälp för att se klart. Det är Kristus som avlöser och befriar. Men vi måste tillåta honom att göra det.

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning, bön och goda gärningar. ”Läs av nöje”, säger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den ”följde” folket på vandringen. Aposteln talar klartext: ”klippan var Kristus”. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten. Också när vägen går genom prövningar. De andliga vägledarna säger att motgångar bereder väg för den bästa frukten. När själen ropar: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?”, då är han som närmast.

Boten och bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Alla tre nämns i kollektbönen. Barmhärtigheten börjar hemma, i klostret och i familjen, mot de närmaste, mot den som vi har svårast med, som vi blundar för och helst undviker. Den fortsätter till dem som saknar det vi har i överflöd. Fasteoffret går till de hårt drabbade i Sydsudan.

Omvändelse är att få sin syn tillbaka. Mose tänkte: ”Jag vill betrakta den underbara synen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fortsätter det när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och älskar Herren över allt annat. Elden flammar upp på nytt. Hjärtat vidgar sig och blir brinnande.

Amen.