Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Ps 24:7-10 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Att bli seende

Evangelisten Lukas målar en ikon för oss. Hans ord målar bilden av den gamle Symeon med barnet i sina armar. Ikonen är målad i varma färger, den är genomlyst av glädje och ett fullbordat liv. Symeon kan be sitt livs aftonbön. Han får se det han hela livet har väntat och hoppats på. Han hade fått löftet att inte dö innan han fått se den utlovade Messias. Rembrandt har framställt honom som blind. Med sitt inre öga ser han frälsningen. Han har inte ögon för något annat. ”När jag har dig frågar jag efter intet på jorden.”

Symeon befinner sig i templet. Hans ord är präglade av de skrifter han har läst och de böner han har gjort till sina. Hans aftonbön är liturgisk. Han representerar hela sitt folk, det utvalda Gudsfolket som fått alla löftena. Hans ord får bilden att vidga sig. Han talar inte bara om en härlighet för Israel, utan om ett ljus för alla folk, för alla dem som skulle dras in i detta ljus.

Herrens frambärande i templet, med kulmen i vår ikon, blev en stor högtid. Vi vet hur festen firades i Jerusalem på 400-talet. Det präglades av samma glädje som själva påsken. Vår ikon har målats under ledning av den Ande som ledde Symeon till templet. Samme Ande skulle också leda dess fortsatta firande.

Men vår ikon är inte målad av en sentimental romantiker. Lukas tillfogar ord ur Symeons mun som liknar ett skarpt svärd. Orden anger barnets framtida öde: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många och till ett tecken som väcker strid”. Till Maria säger han att ett svärd skall gå genom hennes själ – ”för att mångas innersta tankar skall komma i dagen”. Hans ord anger både Kyrkans och lärjungens villkor i världen. Men syftet är detsamma, att göra oss seende. De ord som kan låta hotfulla skall inte förskräcka, utan göra oss ännu mera klarsynta. När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sina synder. Vår ikon förblir en bild för den som vill bli seende. Men vägen dit är en framkallningsprocess.

Barnet i Symeons armar kommer inte bara att locka fram det bästa hos människor och folk, utan också blottlägga det sämsta, upproret mot Gud och oviljan att lyda honom. Människans dåraktiga försök att vara sin egen herre. Det är ju det märkliga att rättfärdighet och sanning inte utan vidare tas emot med glädje. Det väcker också en gåtfull vrede. Psykologiskt kan man kanske förstå det. De som flyter med strömmen blir irriterade om de stöter på en påle mitt i strömfåran. Den vrede som drabbar martyrerna är, om inte ett Gudsbevis, så i varje fall en bekräftelse på Symeons ord om tecknet som väcker strid. Den förste martyren Stefanos såg ända in i himlen. Symeons ord uttalas mot bakgrund av vad han ser i sin famn.

Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. ”När budordet kom fick synden liv”, säger aposteln. Ju klarare solen lyser, desto klarare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Säkert har han gjutit många tårar. Johannes Klimakos säger: ”Den som höljer sig i saliga tårar som i en bröllopsdräkt lär känna själens andliga leende.” Symeons hjärta är rent. Därför ser han det andra inte ser. Väktaren får avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.

För de flesta måste först svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Människan inser att hon inte kan vara neutral. Hon kan inte bara titta på, välja och vraka. Då förblir hon själv den högsta auktoriteten. Och vad hjälper den i dödens stund? Människan måste välja sanningen och avvisa lögnen. Den som undviker sanningen börjar snart kompromissa och blir alltmer blind. ”Det bara blev så”, eller ”jag kunde inte stå emot”, som ursäkten ofta lyder. Medan samvetet säger: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda”.

Men svärdet tränger ännu djupare. Också den som lever ett i yttre mening anständigt liv kan ju tillåta sig att vredgas på sin nästa eller baktala henne. Hon skjuter undan vissa av Jesu eller kyrkans bud, eller fortsätta med en synd i det fördolda. Svärdet blottlägger allt dubbelliv, lusten att ändå förbli herre över sitt liv, oviljan att överlåta sig utan egna villkor. Men ljuset lyser för att hela och bota. Symeon måste ha haft ett rent hjärta. Därför tar han barnet i sina armar. Han ser.

Ofta behövs lång prövning. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan missmodet lätt sippra in. Människan ställs i valet mellan förtvivlan eller överlåtelse. Svärdet måste tränga så djupt, för att ljuset skall beredas plats i hjärtats innersta mörker.

Bilden av barnet i Symeons armar är en bild för frälsningen. Evangeliet ger oss denna ikon för att stärka oss i hoppet. Det Symeon fick se och omfamna, får vi inte bara höra om i evangeliet och se på altaret, utan införliva med våra kroppar och i våra liv. Gåvan läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga kommunionen, Kristi kropp, som vi ser med trons ögon och kysser med våra läppar,

Eukaristin är hoppets källa. Den ödmjuke kommunikanten kan ta Symeons ord i sin mun: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Amen.