Pingstdagen

Apg 2:1-11 Gal 5:16-25 Joh 15:26-27; 16:12-15

Var och en förstår på sitt eget språk

Pingst är hänryckningens tid, men det började med ett väldigt dån och en brinnande eld. Anden förvandlade den ängsliga lärjungaskaran till en missionerande och världsomfattande kyrka. Även om elden tycks vara på väg att slockna i vår del av världen, så brinner den i andra delar av världen. Hela kyrkans historia vittnar om hur hon ständigt blivit ung på nytt och förmått resa sig ur klentro och vanmakt. Det har börjat i hjärtat hos någon eller några. Allt finns koncentrerat och föregripet den första pingstdagen, där apostlarna från Galiléen fick folk från hela den då kända världen att höra sitt eget modersmål talas. ”Var och en hörde just sitt språk talas”. På sitt eget språk hörde de om ”Guds väldiga gärningar”. Några dagar senare vittnar lärjungarna frimodigt inför judarnas Stora råd. De är glada när de gisslas och aktas värdiga att förnedras för Jesu skull.

De judar som lite senare lyssnade till Petrus träffades i hjärtat. De förstår att de avvisat den Messias som Gud hade sänt och frågar: ”Bröder, vad skall vi göra?” Deras ånger leder till tro och dop. Hela deras liv förvandlas. Allt de äger ställer de till församlingens förfogande och en ny gemenskap växer fram, där alla får vad de behöver och ingen samlar på privat förmögenhet. Redan den första pingstdagen ser vi skymten av en övernationell och katolsk gemenskap, judar och proselyter, kretensare och araber. Alla hör och förstår.

Det kom som en överraskning, men var inte oförberett. Jesus hade sagt att en Hjälpare skulle komma, sanningens Ande. Det kan predikas väl och skrivas många böcker, men utan Anden förblir det tomma ord och döda bokstäver. Anden förvandlar orden till ett spjut som tränger in i hjärtat. Människorna förstår att de är tilltalade. Hur går det till när människan hör Anden tala sitt ”eget språk”? Hur förstår hon att hon är ”tilltalad”?

Ett första steg beskrivs i andra läsningen. Anden upplyser om att det pågår en kamp i människan. Det är kampen mellan köttet och anden, mellan att göra Guds vilja eller att vara sin egen herre. Till slut finns det bara två slags människor. De som säger till Gud: ’Ske din vilja’, och de människor till vilka Gud tvingas säga: ’ske din vilja’. De sistnämnda kan vara både anständiga och ha moraliska ideal, men de tror sig vara herrar över det egna livet. De tror att de gör vad de vill, men i grunden är de styrda av det aposteln kallar köttet. Benedictus kallar det ’egenviljan’. Även när de lyssnar till Guds ord förblir det utan verkan. De kanske t.o.m. har andliga intressen, men det stannar på ytan och i grunden är de herrar i eget hus. De har svårt att tillstå de egna felen. De behöver Andens brinnande eld. Då först säger de: ’Jag har syndat’. De förklarar inte längre bort eller skyller på annat och andra. Anden upplyser dem, så att de ser. ’Det var jag som lät mig föras till orenhet, vrede, dryckenskap; det var jag som lyssnade på skvaller och bidrog till intrigen. Det var jag som lät mig låsas fast i ofördragsamhet och dömande.’ Denna insikt är mera än att ta sig själv i kragen. Det är ett verk av Anden, som upplyser om ”det syndiga” i synden. Anden uppväcker en hälsosam ånger. Be om mod att låta Anden upplysa dig i ditt innersta! Han gör inte våld på din vilja. Människan är kapabel att avvisa Andens försök att väcka den som sover.

Det andra är insikten att människan inte kan övervinna synden med egen kraft. Endast Gud kan förlåta synder. Därför har han utgjutit sin Ande och givit kyrkan och hennes präster fullmakt att lösa från synden. Det gäller också den fortsatta kampen för att förbli i det goda. När Paulus räknar upp det goda kallar han det ”Andens frukter”. De doftar ljuvligt och smakar sötare än honung redan när vi hör dem räknas upp: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning”. T.o.m. självbehärskning är en frukt av Anden. Därför säger inte den ödmjuke: ’Jag är ödmjuk’, ännu mindre räknar han sig till ”de goda”, hur disciplinerat han än lever. Han ger Gud äran och anser sig själv som den lägste och ringaste av alla. Han fortsätter att be om Kristi ödmjukhet. Viljans föresats är nödvändig, men också viljan är till slut ett verk av Anden. Så ber ju psalmisten: ”Ge mig villighetens Ande!”

De troende får också ett tredje löfte om Andens hjälp. I evangeliet hörde vi: ”Sanningens Ande skall leda er”. Det sker på en rad sätt. Anden leder den som lever Kyrkans liv och andas in hennes luft, det är i hennes ord och sakrament. Någon behöver be en klok vägvisare om råd inför ett viktigt beslut. Det betyder inte slavens lydnad. Snarare handlar det om att upptäcka vad som redan finns där i människans innersta, men som hon behöver öppnade ögon för att se. Ovisshet om vilken väg människan skall gå kan ha sitt pris, men Jesu löfte om Anden är hisnande stort. Redan den som överlåter sig utan förbehåll kan få smaka frihetens sötma. Vi sjöng i pingstsekvensen om ”Guds egen andedräkt”. Hela huset fylldes av Anden den första pingstdagen. Hela livet förvandlas av den Ande som ges i dop och konfirmation. Den fyller hela Kyrkans hus när den heliga eukaristin firas, Guds rikes ljuvlighet. Och den doften sprider sig. Redan den vise Salomo visste det: ”Herrens Ande uppfyller hela jorden”.

Kyrkan skall allt tydligare förstå att detta inte är vilken kraft som helst. Hjälparen är den tredje personen i den heliga Treenigheten. En av våra första svenska teologer, Magister Mattias, den heliga Birgittas biktfader, säger: ”Säg med tillförsikt: ’Jag tror på den helige Ande’”. Förvisso är det inte ofarligt. Anden blåser vart den vill. Anden vittnar om Sonen och vill blåsa in hans liv i människans döda ben. Må du inte höra till dem som nöjer sig med det medelmåttiga och gömmer dig bakom din svaghet.

Den ödmjuke vet vad varje trädgårdsmästaren vet, att det är Gud som ger växten. Plantering och ogräsbekämpning behövs, men att det växer och bär frukt är en gåva. Oftast vet den troende bara när hon har förlorat gåvan. Då gråter den ödmjuke och ger sig inte innan hon finner den på nytt.

Anden talar så att människan förstår att hon är tilltalad. Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan, och på hjärtats ro och frid. ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”.

Låt oss förnya vår tro på den Helige Ande.

Så att våra liv blir vittnen om Guds väldiga gärningar.

Amen.